Grått värre

gråbergssång 001

Gråbergets sång är grå och lång, väldigt lång, tyckte Fröding. Just denna dikt av skalden hörde inte till de populäraste i skolan, minns jag. Valde man den för högläsning fick man en underlig blick av läraren.

Kanske för att den kom till under Frödings sjukdomstid, den kanske inte ansågs lika fulländad och genomtänkt som hans övriga dikter.

Men sorgsen är det, liksom.

 

Och grå är det, urberget, och så är också november. Av alla månader, så måste just hon vara gråbergets syster.

Lika grå, lika lång.

Idag har det varit en sådan dag som, med lite god vilja, kan ses skimra i definitivt fler nyanser av grått, inte alla lika erotiska.

Grått ute, grått inne, det blir en fin jämvikt mellan den yttre och den inre världen, när gråheten tillåts bre ut sig och fylla ut. De grå cellerna lever upp till sitt rykte när det blir neutralgrått i hjärnan, när den stundtals lugnar ner sig och slutar blinka så där fräckt i allsköns färger.

”Du och jag har hjärnor, sa Nalle Puh. Alla andra har bara grått ludd”.

Idag räknar jag mig till dem med det grå luddet.

P2 underblåser gråstämningen med lite sorgsen, medeltida musik, skalmejor och dystra trummor och en alts intrikata sångslingor. Men eftersom sorgsenhet egentligen är blå och inte grå, i alla fall depressionen lär vara det, så finns det ingen anledning att tycka synd om oss själva, det är ett ganska behagligt liknöjt sinnesläge, befriat från stressig aktivitet och onödig jobbig gåpåeranda.

höstgrått m m 043

Utanför är björkarnas filigransgrenverk ett vackert, finstämt silhuettklipp, här inne hänger silvergrå malört på tork.

höstgrått m m 042

I hörnet står dunderglöggen på tillväxt. Den har fått allt den behöver:  jäst, socker, svagdricka, russin, kryddor och potatis och puttrar och bubblar nu så nöjd och hemtrevligt. Jäsrörets röda hätta piggar upp.

Den ser faktiskt ut som en liten kompis, en pyssling som på alldeles egen hand förbereder julstämningen.

höstgrått m m 040

Öppnar jag dörren för att känna av temperaturen utomhus möts jag av ett intensivt och uppiggande tjattrande. Det är pilfinkarna som hittat foderstället nu när jag äntligen lagt ut frön till dem, de gläds över det plötsligt dignande fågelmatsbordet. Det finns de som inte förlorat förmågan till översvallande glädje i novembertristessen.

Likadant är det med katten. Hon är på rasande gott humör trots novembermörkret där hon hoppar och skuttar och slänger näbbmöss i vädret.

Men: jag kan förstå, att inte alla gillar november. Tiden verkar så utmätt, så begränsad, varje dag får vi bara en liten grådyster bit ljus att suga på, som en dammig karamell man hittat kvarglömt i rockfickan. Det gäller att man skyndar sig, så att man hinner med medan ljuset är tänt.

Jag kollade förresten, det finns en hel del grått godis också ute i lösgodishyllorna. Det är bra att veta, om man vill koordinera sitt sötsaksbehov med årstiden.

höstgrått m m 076

höstgrått m m 077

I samma veva hörde jag på radion att vi inte alls mår bra av bristen på ljus under det nordiska vinterhalvåret, vilket ju inte är någon nyhet direkt. Vintertrötthet, höstdepression, vårångesten… det är med nöd och näppe man hinner med lite sommarglädje om man bestämt sig för att leva och dö här i Norden.

Det görs fascinerande forskning för att med hjälp av ledlampsteknologin ge oss lite lisa. Intelligenta lösningar kommer att förse våra hem med en ljusteknik som fungerar som värsta ljusterapin. Så snart vi kommer innanför våra hems dörrar kommer anläggningen att känna av hur länge vi suttit i illa upplysta kontorsrum och förse  oss med inte bara den ljusmängd vi behöver utan också rätt temperatur av ljus. Kallt eller varmt ljus, det går inte bara att ösa på, vi ska ha olika sorters ljus beroende på tid på dagen.

Efter det kommer nordborna äntligen bli lite mindre nedstämda och lite gladare i hågen.

Får man hoppas.

Inne i godisbutiken visade det sig, att även tomten är grå så här års. Kanske rodnar han allt eftersom, som ett äpple som mognar, eller kanske mer som en tomat. Just nu var han visserligen lika glad som alltid men oroande gråluden.

Till och med cocacolaskylten var samstämt grå.

höstgrått m m 074

Och utanför, det ska vi bara inte tala om. Burger Kingstället dröp av grått, jag säger bara: tack gode gud för lite röda bilar och annat rödfärgat! Det kunde nästan se ut som förr-i-tiden, när allt var svartvitt.

höstgrått m m 078höstgrått m m 079

höstgrått m m 073

Jag har också något rött och fint här hemma. Utanför köksfönstret gläds jag åt min (dumma) grannes allt mer färggranna contoneasterhäck. (häckoxbär). Hela  resten av året är den dödens tråkig i sin liknöjda gröna färg där inget händer vad jag kan se. Så här års däremot, slår den november på fingrarna och  gör allt för att göra sitt uttåg med så stor pompa som möjligt.

höstgrått m m 047

höstgrått m m 045

Annat mysgrått jag hittar på stan, nu, när jag ändå är ute:

Vattenspeglingar i Stora Hamnkanalen.

Duvor i Brunnsparken.

Träd, alla dessa vackra träd, nu när de slipper sina löv.

Grå gatstensbeläggning, utsirad med de sista gula höstlöven.

Utsikter från busshållplatser och genom bilrutan när det dessutom duggregnar lite behagligt.

höstgrått m m 022

höstgrått m m 020

höstgrått m m 055

höstgrått m m 021

höstgrått m m 002

höstgrått m m 056

På vägen hem körde jag in på Rödbo Plantskola, min kungliga hovleverantör av trädgårdsrelaterade produkter. Grinden var öppen, jag kände mig välkommen. Där var det annars inte bara grått utan också stängt för vintern.

Inte förrän i mars öppnar de igen. Men den väderbitna grå ladan kom med på bild.

 

höstgrått m m 049

Och jag fick de säckar med jord jag ville ha, av den snälle(något grå) ägaren. Så att jag kan få vitlökarna nedgrävda. Det är inte bara dags för det, det är hög tid nu.

Så vad mer kan man säga om denna grådisigt sköna, smått trista och alls inte gladlynte månad.

November, lågt är ditt valv.

Så stod det någonstans, minns inte var eller varför eller vem som formulerat det så spartanskt korrekt. För nog är det så. All färg spär du ut med din grå pensel. Till och med Barkarolen ur Hoffmans äventyr låter lite extra vemodig denna dag, nu när din broder Svartanatt tittar hålögd in genom fönstren.

Lågt är ditt valv.

Det är helt ok. Snart kommer december med sitt braskande och sprakande och glitter och båg. En helt annan sorts månad.

Och sen vänder det igen…

höstgrått m m 001

 

Nya stigar

04112014-DSC_6185

Nu pratar jag för en gångs skull inte metaforer. Jag menar verkligen att jag, efter nio år här i huset, upptäckt nya stigar att gå i närområdet..

Det trodde jag faktiskt inte. Jag trodde inte, det fanns o-gångna stigar in i snår och undangömd vildmark. Nåja, in i bångstyrig undervegetation, kanske man kan säga.

Det var en gråmulen, ja, riktigt hederligt surmulen novemberdag, med grinigt regn på lur i molntäcket. Ljuset var erbarmligt oinspirerande att det bara var min obändiga tro på och övertygelse om att det trots allt skulle funka att fotografera lite.

Blad, strån, träd, risiga buskar, mossa, ruttnande svarta löv, you name it.

Så idag blir det ett bildreportage från Hisingens egna urskog.

04112014-DSC_6246

Det var nu jag på ett infall bara böjde av från den breda vägen. In på en avväg, en rödluvelik utflykt in i det okända.

Marken blev omedelbart lömskt vattensjuk, fast den på ytan låtsades vara fullt framkomlig. Det avskräckte inte mig det minsta, fast jag hade stadpromenadstövlarna på mig, i mocka. Det var trots allt ojämförligt torrare än när jag ville plåta svanar i mossen och mossen verkligen visade dig vara precis så gungflyigt våt som man kan utgå ifrån.

Den gången fortsatte jag målmedvetet långpromenaden med gyttjiga vattenindränkta gympaskor. Så småningom blev det riktigt behagligt varm om tåna, så nog överlever man det mesta.

Det här kunde ju inte vara värre.

04112014-DSC_6123

Och så befann jag mig plötsligt på baksidan av kollonistugeområdet.

Jag har gått förbi den hur många gånger som helst, Anemonen nedre,  men från den här sidan hade jag aldrig upplevt dessa prydligt välordnade stugorna.

Det var här var AVIGSIDAN.

04112014-DSC_6196

Det här var andrasidanjärnvägen-sidan. (Som jag skrev om en annan gång).

Det var en sådan miljö jag är så förstulet förtjust i, fascinerad och förtrollad av.

Det är här man SLÄNGER saker:

tunnor

rostiga fat

bevattningsslangar

trädgårdsprylar i icke nedbrytningsbart material

men också saker som äts upp av rost och väder och vind.

Köksredskap

persienner

pottor

flaskor, massor med flaskor.

04112014-DSC_6204

04112014-DSC_6202

04112014-DSC_6190

04112014-DSC_6269

04112014-DSC_6240

04112014-DSC_6229

04112014-DSC_6226

Stolarna är ett kapitel för sig.

De ser så utsatta ut.

Både bildligt och bokstavligt.

De ser så övergivna ut. Utlämnade åt naturens krafter.  Få stolar är gjorda för det. Stolar får inte överges så här, inte lämnas ensamma.

Stolar behöver människor för att överleva utomhus.

04112014-DSC_6243

04112014-DSC_6242

04112014-DSC_6238

Sen upptäckte jag några skjul, lättvindigt kamouflerade av skogens ris.

De var så där som skjul ska vara, som hopkomna på måfå, som från civilisationens utkant. Ihopfogade av allsköns oumbärligt bråte, korrigerad plåt, plast, brädor, masonit.

Här fanns prylarna som fortfarande var värda att låsa in med hänglås.

04112014-DSC_6230

Och återigen. Stolar utanför. Ingen där. Inte på länge verkar det att någon suttit här.

Beundrat utsikten eller tagit sig ett bloss.

Fantasin svingar sig mot skyn på vingar: jag sr det framför mig, gubbtjuven med geväret tvärsöver knäna.

No tresspassing.

Här vaktar jag.

Nej, nu var det ingen som vaktade.

04112014-DSC_6209

Jag knatar omkring i mina genomdränkta mockastövlar. Jag snokar vidare. Bland det bortsorterade och ratade.

Vem eller vilka av alla prydlighetsnissar i de små färgglada stugorna har gjort allt detta? Skräpat ner så, alldeles kant i kant med den  prydliga idyllen.

Här är så det så förvildat.

Jag gillar det men kan inte låta bil att undra lite. Jag gillar det för att det triggar mig att komma ihåg. Det finns något spännande i förfallet, i att inte mäkta med godborgerlig ordning.

Rost och hopspikade tillfälligheter, saker man vill glömma bort och undanstuvat bra-att-ha-skräp, sånt påminner mig och fascinerar mig. Har man i liten mån vuxit upp med det formar det inte bara ens självuppfattning, det främjar också det tillåtande äventyret i upptäckarglädjen.

04112014-DSC_6214

04112014-DSC_6236

Som barn hittade jag och mina kompisar aldrig till tennsoldatersfabrikens stora avfallshög. Det gick rykten om att man kunde hitta defekta tennsoldater. Troligtvis var det en vandringsmyt bland oss ungar.

Kanske letar jag fortfarande, än idag.

Efter lemlästade tennsoldater.

Här finns de inte. Jag hittar inget, jag tar inget. Bara bilder.

04112014-DSC_6218

Sen vidare in i skogen, till det ordentligt naturvänliga, mossbelupna, till stenarnas magi och rotvältornas trollformationer.

04112014-DSC_6265

04112014-DSC_6236

Jag stövlar på.

Och får ett leende i samförstånd av den väderbitna stengubben. förstulet och pillemariskt, men jag ser det.

Inget undgår mig.

04112014-DSC_6155

Höst hos mössen

012

Det är höst nu, visst är det det, och jag har bildbeviset. Nu är jag ute i tid och otid, alltid med kameran i fickan, alltid beredd att roffa åt mig av det färgsprakande skådespelet vi bjuds på i år.

Helst skulle jag vilja leva i Kanada nu, i sockerlönnens rike. För det finns ingen botten i mitt behov av färgglada höstlöv.

Nu är det roligt att vara utomhus. Själsligt upplyftande, liksom. Trösterikt.

Upplyftande och även nedlugnande. På samma gång.

Vilket som.

Det beror lite på ens läggning. Eller vilken dag det är.

Gillar man färgsprakande slut och fan anamma och inte ge sig i första taget och i alla fall inte utan en rejäl portion dramatik så är hösten årstiden med stort Å.

Jag känner förstås till den naturvetenskapliga förklaringen, varför trädens blad ändrar färg. Men den hindrar mig inte från att se färgspelet som en symbolisk vägran att släppa taget inför den annalkande mörkertiden.

Ska man gå, ska man göra det med bravur.

014

Lite som Dylan Thomas dikt, Do not go gently into that good night

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

(En häftig, gripande dikt. Följ länken och lyssna på Dylan Thomas när han läser den själv och rys av välbehag)

En del träd och buskar är bara så bra på det: asparna som blir smörgula, roligt prickiga och sen svarta där de ligger på marken. Körsbärsträden som tonar över i mättade, rubinröda färger, häggmisteln som klär sig i extravagant rött och orange. För att inte tala om vildvinet och rådhusvinet.

063

Och så lönnarna, som aldrig kan bestämma sig, vilket färg de ska satsa på och målar sig i färger som får mitt hjärtat att skutta omkring i bröstet av förtjusning.

Lönnen är mitt träd!

099

Så gillar man färg är hösten helt rätt.

Och gillar man lugn och ro är hösten också helt rätt.

Dimma, mildhet, dämpade nyanser, alla schatteringar av grått. Det finns även sådana dagar.

Årstiden har, som alla årstider, många sidor, många skepnader. Just nu satsar den på bred front på skådespel.

Jag gillar och har alltid gillat hösten. I första ring på gymnasiet skrev jag en inspirerad uppsats om den som imponerade grymt på min modersmålslärare. Han läste den högt för klassen.

036

Jag var orädd redan då och kunde ta i. Med metaforer och välfunna bilder.

Uppsatsen var pinsamt lyrisk, om jag minns rätt. Så där lyrisk som man bara kan tillåta sig i just den åldern. Sen lägger man av med sånt överspänt tramseri.

Fast egentligen, ska jag vara ärlig, så är jag fortfarande lyrisk. Fast bara inuti. Fnattigt lyrisk och så glad i alla färgerna att jag nästan vill att löven ska trilla av, nu, genast. Och alla på en gång.

För att ha det gjort. För att slippa ängslas för att den gyllene tiden är så obarmhärtigt kort.

Så att jag kan återgå till livets stilla, lite mera olyriska lunk.

mössen5

När pojkarna var små, läste jag om Mössen på Björnbärstigen för dom.

Ofta och mer än gärna.

Det är en serie små bilderböcker av Jill Barklem och handlade om en koloni självförsörjande möss och som kom till för mer än trettio år sedan.

I denna värld existerar bara det snälla, det rara och det goda. Ibland blir det lite, lite farligt, som i boken som handlar om hösten, men det ordnar sig och slutar med en kopp varm choklad framför en jättestor öppen brasa.

Serien består av fyra årstidsberättelser och de är alla så förtjusande vältecknade med sina mycket engelska akvareller av natur, blommor och blader.

mössen4

Mössen är välartade varianter av människorna, de lever i sitt miniatyrsamhälle där inget fattas och där allt har sin plats och alla har sina roller. De klär sig i sina förtjusande ålderdomliga kläder och interiörerna är allt från gemytlig english cottage-style till elegant slottsmiljö.

En mycket konstig sida i min karaktär som i och för sig är patetiskt o-tidsenlig och absolut inte politiskt korrekt är den som gärna kan tänka sig en värld där fåglar har hucklen och kan prata.

Så just denna sagovärld är helt i min smak.

016

Denna fäbless för det osannolika har fått sin näring av den del av min barndomsvärld som var sammansatt av sagor, av illustrationer i böcker, av vykort med gulliga fåglar (med hucklen på) som fanns att köpa i affären, av ett liv i full frihet ute i naturen.

Låtsasvärldar av kopiös trygghet skapat i en värld där femtiotalets mycket otrygga kalla-kriget-mentalitet skapade en diffus men påtaglig skräck även hos oss barn.

051

Därför kan jag inte släppa min kärlek till mössen på Björnbärsstigen.

Det var inte länge sedan jag googlade mig fram till dom på nätet och köpte utgåvan med samtliga berättelser, på engelska.

Ibland får min barnsliga sida helt enkelt ta över, jag bejakar den på pin kiv och matar den med allsköns orealistiskt trams.

Och när jag går mina höstliga promenader fotograferar jag Björnbärstigs-miljöerna längs dikesrenen, vissnade blomrester, höstfärgade blad, bär, frukter, gräs, pinnar.

163

Jag inbillar mig, att det är där dom finns. Mina möss.

Sen går jag ut i trädgården och där ligger en liten död mus med huvudet avbiten.

135

Det är Mollys verk. Att ha katt innebär att man  förr eller senare blir desillusionerad vad gäller låtsasvärldar med små, beskäftiga möss.

Verkligheten lämnar spår. Blodiga, ibland halvt uppätna spår.

Inte har dom kläder på sig heller, dessa döda möss. Bara grå, våta, småblodiga pälsar.

Inte samlar dom höstens gåvor, inte syltar och saftar och lagrar och bullar upp allt i Stubbens lager.

118

Inte har dom brasor att tända, inte dricker dom kamomillte eller choklad.

Möjligen går dom vilse i höstdimman precis som lilla Vivan (Primrose heter hon på engelska, en genial översättning!) och i detta fall hamnar hon i kattens klor och kommer aldrig hem igen.

Så vad ska man säga.

Hösten är vad den är, naturen är vad den är. Och katten är katt och gör som katter ska göra. Råkar hon i all välmening komma in med en liten mus blir jag allt annat än trivsamt förtjust.

Alla bilderböcker till trots.

Jag kan skilja verkligheten från dikten. Vilket man ju måste kunna förvänta sig av en fullvuxen individ med ett visst mått av livserfarenhet.

050

Men njuta av hösten tänker jag fortsätta med.

Jag skal vältra mig i lövkrattning och äppleplockning.

Jag ska göra allt jag kan för att på ett total-nostalgiskt vis förvandla mitt kök till ett sylt- och saft- och pajdoftande, höstligt paradis.

Precis som Stubbens lager.

mössen6

Ibland är det bara så det ska vara.

mössen1

Sent i oktober

Mycket kan man skriva om i dessa dagar, och detta blir litesom sist, men en sådan här ljuvlig senhöstsöndag med strålande sol och den sista färgglada lövprakten kvar på träd och buskar kan jag bara ge mig ut på min vanliga promenad och njuta.

Sådana dagar är en gåva, en belöning för att man lovar att stå ut med alla surmulna grådagar som sitter och väntar på oss medan de kammar sitt regntunga hår.

I trädgården finns ett nytt lass löv att kratta ihop, gräsmattan däremot blir inte klippt idag heller. Brittsommarastrar står i full blom, vita, med en svag, svag lila viskning som står sig så fint mot höstsilveraxens mörka bladverk och annat visset, brunt och utblommat.

I skogen står smörgula lönnar och björkar och riktigt strålar, på marken längs stigarna har aspen hällt sina guldpengar.

Överallt denna solbelysta, klara stillhet. Skogen andas lugnt och väntar, hösten är snart klar med avlövningen, sen kan vintern komma och göra sitt.

Jag går den vanliga rundan, hästarna är inte ute idag, bara fåren och getterna. På en skogsbänk sitter ett borttappat goselamm med sprucken mage och bara ett öra. I ensam väntan, våt och ledsen.

Och sen plötsligt en helt ny färgtemperatur när jag kommer in bland bokarna. Granarna står som mörk inramning mot bokarnas bruna guld. I vattensamlingar speglar sig trädens grenar, en glimmande, mörk värld.

Allt är magiskt och smått förtrollat: gläntor överfulla av ljus, mikrodjunglar, mossbelupna stenar och en krans av röda asplöv.


Tillbaks i trädgården hittar jag den sista lilla kanadarosen i blom, tappert gungande på sin stjälk, förvånad över att vara ensam kvar.

Höstens tid är nu

t o m i trädgården växer det svampar i år

Riktigt kul att vara tillbaks i bloggen, det är längesedan nu som jag kände mig motiverad att skriva. Sommaren kom och hälsade på med sitt evinnerliga varannandagsväder . Slapp vattna i tädgården i alla fall. alltid något gott.

Och så var det inte bara sommaren som hälsade på. Semestern kom, och med den släkt på längden och tvärsen i ett par omgångar. Efterlängtat besök som slet semestern i småbitar, alltihop blev liksom bara ett lapptäcke till slut. Vila, väntan, städning före, städning efter, mera vila, intensiva vara-tillsammans-dagar, städning igen och lite vila och ingen ork kvar att göra allt det där som jag såg fram emot att få ge mig hän åt när jag hade alla ändlösa semesterveckorna framför mig.

Men skit samma, förmodligen kommer det en ny sommar och nu står en härlig höst för dörren.

Jag har hållit ett öga på vår stora lönnen i hörnet av trädgården. Ja, det går inte att inte lägga märka till den. Förra året minns jag att jag krattade ockragula lönnlöv till stora högar, men i år! Blossande röd och rödare för var dag som går! Står som ett brinnande stopptecken där den höjer sig över hustaken: Se hitåt! Det är höst! Det är underbart!

det brinner i trädet

I kväll är det kuling som känns och hörs som storm. Det är så mörkt det kan bli så här års, och det känns extra mörkt eftersom man fortfarande minns de ljusa kvällarna. Jag börjar fundera på en brasa, det vore helt rätt med den dramatiska föreställningen utanför. Hoppas lönnlöven har vett och ork att hålla sig kvar ett tag till innan det blir dags för krattning.

Jag älskar den brinnande hösten och tittar längtansfull på bilder från storslagna nordamerikanska landskap i höstskrud. Där kunde jag tänka mig att både vandra omkring i och bosätta mig. Att alltid få njuta va detta crescendo  denna uppflammande explosion före allt vintervitt och silverkristaller och tystnad.

Igår var det söndag och med den ena fronten flåsandes i nacken på nästa blev det i alla så pass mycket sol att det lockade till en snabb svamputflykt. Vi brukar åka till Svartedalen. Där är det gott om skog men ändå svårt att bli riktigt hemtam i. Än har vi inte  ”våra ” ställen där kantarellerna lyser knallgult mil efter mil.  Men det är roligt ändå. I år finns det svamp, om än en del ytterst obegripliga sådana.

Jag är ganska bra på svamp. Mormor tog mig alltid med ut i skogen, där lärde jag mig grunderna. Resten finslipade jag senare i Dalsland.

Det är lite roligt att kunna sånt.

Vi hittade naturligvis inga gula kantareller men väl trattkantareller en masse när vi väl ställt in ögonen på rätt färg. Och forserat strida bäckar och sumpiga mossriken.

Sen blev det de vanliga björk- och aspsopparna, dom som alltid åker med som utfyllnad när det är ont om dom riktiga sopparna. Kremlor fanns det inte många, det är lika bra det. Dom är skojigt färgglada inslag i biotopen men omöjligt att hålla isär. Och då måste man smaka på var och en och det slutar med att man är helt uppfrätt i munnen och trött på alltihop och gå hem och dricka varm choklad.

Blodriskor däremot hittade jag. Så det blev en ganska intressant blandsvampssmörgås till TV-nyheterna.

I kväll kanske jag trär upp trattissarna på ett snöre och hänger dom på tork i köket. Lantligt och fint, så som man vill ha det, eller? Varför inte. I köket står redan all sylt, svarta vinbär, körsbär, aronia, och havtorn. Havtorn! Mina egenhändigt planterade buskar har i år burit rikligt med frukt.

(Sen fuskade jag till det och plockade tre liter på stranden utanför Århus när jag var där och hälsade på.)

Och saft har jag gjort, för första gången i mitt liv. Av mina frysta aroniabär. Det var ju enkelt. Så nu blir det nog slånbärssaft också så småningom.

Jag känner mig som en av figurerna i den mysiga barnboken jag läste för ungarna när dom var små: Mössen på Björnbärsstigen. Precis så idylligt och duktigt blir det, om man beskär lite här och var på verkligheten.

Sen hör det till saken, att vi aldrig hinner äta upp all sylten och allt äppelmos. Det enda som går åt är Stens slånbärs- och malörtsnapsar. Så nu ska jag ge bort på allvar. Inte snapsen, men väl sylten! Så blir det nog bra till slut!

Älggräs och hallonsnår

Går mig ut i skogen eller något i den stilen. En av mina vanliga svängar, det var ett tag sedan och jag vill gärna se hur allt har det. Det är ju trots allt semester och jag har tid. Tid att gå och tid att stå stilla.

Det är något avslappnat och behagligt med den här tiden på året. Sommaren har tippat över sitt krön och utförslutet ned mot hösten är svag med skönjbar. Man har väntat klart, sommaren är här och har varit på en och samma gång, liksom. Och den har blivit som den blev.

Överallt är det rallarrosor och det vidunderliga älggräset.

älggräs och rallarros

En gång i tiden lärde jag mig många växtnamn när jag växtfärgade. Det var en period man gjorde sånt, och själv gjorde jag det bara en gång. Ett projekt s a s, det var roligt (och upenbart lärorikt). Allt blev mer eller mindre vackert gulgrönt och det är begränsat hur mycket gulgrönt det går åt när man som jag höll på med bildväv ett tag.

Men älggräset är och förblir en favorit längs sommarstigarna. Googlade och kollade om det heter älggräs eller älgört. Båda namnen finns samt en hel del andra. Man lär sig mycket på Wikipedia. Att man gjorde mjöd med älggräset och att bladen doftar härligt rödklöveraktigt vilket man använder sig av när man gnider in bikupor med dem för att locka till sig svärmande bin. Och så har växtens tidigare namn, Spiraea ulmaria, gett namn åt aspirinet.

älggräs

Jag tycker den doftar underbart på sitt egna aparta sätt, har en sån vacker gräddgul, krämig färg och är så härligt fluffig.  Stjälkarna smakar minttandpetare.

Förutom älggräs och rallarros så är det tät med hallonsnår, fulla av vildhallon som ingen plockar. Jag kommer liksom inte framåt. Gång på gång stannar jag och äter ur hand i mun.

hallonhand

En annan sak jag tycker om så här års är det underbara rosabruna skimret av moget gräs som tonar bort över ängarna mot skogskanten. Man får lust att ta av sig skorna och springa i detta skimmer och få frön över hela sig.

gräs

Överhuvudtaget, vad ska man säga: Hisingsskogen är fantastisk! Den har liksom allt, från mörksvart nordisk granskog till engelsk park med blommande påskliljor på våren.

djup skog

parklandskap

Det syns inte många djur idag uppe vid 4H-gården. Det är tunt med besökare också, fast ute i trädgården bland fikabord och bänkar finns kaninburarna framställda. Hästen på gärdet verkar ha det härligt behagligt i sin ensamhet och inga ridlystna flickor syns som kan störa hans frid.

häst i lugn och ro

Näckrosorna har slagit ut i kärren och lyser överjordiskt vackert.

näckens ros

Underliga svampar har dykt upp, säregna och oätliga förutom några kantstötta kremlor. Säkert växer kantarellerna till sig i någon annan skog just nu, det är liksom väder för det. Varmt, vått. Doftande. Man borde ha en svamphund. Tankarna vandrar iväg på imaginär svamputflykt. Det får bli en annan gång.

Och just nu börjar det regna. Inte mycket, inte så att man behöver rusa hem. Tillåtande, man får fortsätta sitt strövtåg inne i sina gräs- och trädtankar.

Och hemma väntar en gedigen körsbärskaka. För där i trädgården dignar det av svarta, söta körsbär. Och något måste man ju göra med dom.

rejäl körsbärskaka