Klocka utan visare

carson4

Jag skulle äntligen ta mig samman och skriva något vettigt, något långt och uttömmande.

Jag kom inte på något.

Just nu tycker jag det är roligare att läsa än att skriva.

Därför läser jag den just nu, här hemma, på spårvagnen, på lunchen och innan jag somnar:

Carson McCullers. Klocka utan visare.

Hon är, precis som det står bak på boken en av den amerikanska litteraturens främsta berättare.

Hon ansågs vara ett litterärt underbarn.

Alla hennes böcker handlar om den djupaste amerikanska södern, med all sin förfärlighet och alla sina livsfarliga fördomar.

carson 2

Själv var hon född där, 1917, i Georgia. Men sina böcker skrev hon först efter att hon lämnat södern. Hon dog hon i New York, bara 50 år gammal. Av en hjärnblödning.

Hon var mycket sjuklig hela tiden. Hon led av reumatisk feber sen hon var femton. Bland mycket annat.

Hon var också deprimerad och hon var alkoholiserad.

Ändå skrev hon fantastiska böcker. Inte så många, bara åtta, men väldigt bra böcker.

Till exempel:

Hjärtat jagar allena. (hennes debutroman)

Balladen om det sorgsna kaféet.

Reflections in a Golden Eye.

 

Böcker som blivit pjäser och filmer.

Balladen om det sorgsna kaféet står någonstans i min bokhylla, jag borde ha läst den vid detta laget, men det har jag inte.

Klocka utan visare är hennes sista roman. När hon är på sin absoluta topp.

Så  det är förstås den jag börjar med, när jag nu ändå snubblat över den på biblioteket.

Hon är fruktansvärt bra.

De flesta håller med mig.

Graham Greene.

Gore Vidal.

Tennessee Williams.

Men inte Arthur Miller. Han är en sur gringubbe som inte tycker hon är så mycket att ha.

Nåväl.

Jag tycker hon är strålande. Så jag rekommenderar boken. Läs den.

Det är ett drama som avspelar sig i en liten håla, Milan, i Georgia och den involverar fyra män vilka var och en har nått en avgörande punkt i livet. Deras vägar korsas och snart har deras livsöden flätats samman på ett vis som kastar ljus över söderns alla fördomar och konflikter.

Så ungefär står det på bokens baksida.

Och det stämmer. Det är det boken handlar om. Det, men mycket annat också.

Om man tycker det är överspelat, att det är ointressant att läsa om hur det var i amerikanska södern en gång (för inte så länge sedan), så kan man läsa den av en annan anledning:

Just för att den är så bra skriven. Gripande, med en underton av sorg och desperation.

”Men nuförtiden hade gästfrihetens anda försvunnit och det enda som återstod var ensamhet. Det var Jesper som var ”okänd” – han hade aldrig varit någon typisk Milanpojke. Han var arrogant och samtidigt överdrivet artig. Det dolde sig något hos pojken och hans mjukhet, han var så ljus att det verkade farligt på något sätt – det var som om han liknade en kniv i en slida av siden.”

här kan du läsa en längre recension. 

Carson

Ansamlade dikter

diktböckerna 009

Det var för att jag letade efter en alldeles speciell sak som dom kom fram igen, diktböckerna.

När  jag var sjutton, arton år var jag som besatt av lyrik. Det var där svaren fanns, trodde jag. På allt som var bra att veta inför vuxenblivandet. Det var där, i dikterna, jag skulle hitta det, smärtan, sorgen, skräcken, kärleken.

Nyckeln.

Antagligen till friheten.

Jag och biblioteket var absolut allra bästa vänner. Ut och in sprang jag, fram och tillbaka, med lass med poesi. Ständigt på jakt efter nya skatter, nya guldgruvor.

Dikter fanns överallt. Det var bara att ta för sig.

Jag hade ingen urskiljningsförmåga. Jag tog allt jag hittade och finkammade texterna efter diamanterna. Det var svenskt, tyskt, engelsk poesi. Det var klassiker och ultramodernt.

diktböckerna 022

(Erich Kästner. En favorit. Jag hittade en liten tjock antologi i soprummet på Dr Linds gata där jag bodde då. Det var bara sjukhusfolk som bodde där då. Sahlgrenskas läkare. Boken hette Lyrische Hausapoteke. Troligen var det någon som fått den i reklamsammanhang för något läkemedel. Och som inte kunde tyska och därför slängt den).

Det var ryskt, tjeckiskt, spanskt, portugisiskt.

Finskt.

Indiskt och argentinskt.

Långa drapor och kortkorta haikus.

Väldigt mycket haikus.

Aforismer. (Rochefoucaud. Clemenceau.Montesquieu. Väldig många fransmän, ser jag.)

 

Korthuggna, drastiska och dräpande.

Urdumma och riktigt bra.

 

Eftersom jag inte hade tillgång till något så praktiskt som en skrivare fanns det bara en sak att göra.

Att själv och med yttersta noggrannhet skriva av.

Rad för rad.

Vers för vers.

Jag köpte lagom stora anteckningsböcker. Svartblanka pärmar och med linjer och rundade hörn.

I dom präntade jag inte direkt mödosamt med väldigt idogt med den jättetunna rotringpennan.

 

Jag har faktiskt alltid gillat att texta. Skriva skrivstil var jag usel på, men jag textade snyggt.

Mina lärare gillade det.

Det var tydligt och lättläst.

Lätt att rätta. Så även om jag hade en massa fel i ett test, så fick jag beröm för min skönskrift.

 

Så jag textade på, skrev av. Det var väldigt tillfredsställande och något att hålla på med under tiden jag på det där tonårsfrustrerade sätt väntade på att något lite mer spännande skulle hända.

Det var strax innan jag på allvar kastade loss och blev en vanlig tonåring och fick pojkvän och bar mig åt på annat sätt.

Det satte faktiskt inte slutpunkt för dikttextandet, men livet blev liksom lite mer realistiskt.

 

Jag skrev av jätteunderliga saker.

Jag har aldrig skrivit dagbok, men att ta fram de här tre häftena och läsa i dom är precis lika pinsamt som att läsa gamla dagböcker.

Precis lika överspänt och ofokuserat.

Så där oskuldsfullt och beräknande förväntansfullt som man är i den åldern.

Allt börjar förstås med Quasimodos Och plötsligt är det afton.

Jag minns hur den dikten kanske inte träffade rakt på men den svischade förbi väldigt nära. Det där med att stå på jordens medelpunkt genomborrad av livet, så kändes det ju.

Och plötsligt är det afton. Det förstod jag också, fast bara i teorin. Den var så enormt avlägsen, den där aftonen, att det var nästintill ljuvligt i sin sorgsenhet.

Nu känns det helt annorlunda. Mer verklighetsförankrat.

Skymningstid i skymningslandet.

 

Elmer Diktonius, denna bittra, hetlevrade revolutionär kunde dela sida med Beppe Wolgers små underliga djur.

Eller så blev det ännu konstigare kast mellan sockersött och den dunkla strömmen av politiskt patos.

diktböckerna 024

Och så letar jag på, efter ursprung och färdriktningar. Alla dessa  korta och långa dikter, för mig blev de liksom små upptrampade stigar rakt in i det väntande livet.

Det kunde bli hur hjärtsnörpande sorgligt som helst och dramatiskt värre. Det kunde vara helt obegripligt och ibland helt osant.

Korta små självklarheter kan jag fortfarande tycka om än idag, för sin värme och sin befriande humor.

diktböckerna 023

Sånt är ju begripligt att jag skrev av. Men hela Howl?

Allan Ginsberg, beatpoetkungen, hans gigantiska, för en sjuttonåring helt obegripliga storverk?

Sida efter sida efter sida.

Det var bara benhårt beslutsamhet och gott om tid som fick mig att lyckas med något så tradigt.

diktböckerna 025

diktböckerna 027

 

 

diktböckerna 028diktböckerna 029

 

diktböckerna 026

diktböckerna 030

Till slut hade jag fått med allting och då ritade jag för säkerhets skull en teckning, för att fira bedriften.

Jag tror inte, att jag verkligen läste denna diktcykel.

Jag liksom bara skrev av.

”Jag såg min generations bästa hjärnor,förstörda av vansinne, svältande, hysteriska, nakna…”

Jo, jag tackar, jag. Inte handlade det om mig, precis.

Men det hade blivit den tiden i livet med en riktig pojkvän, när allting liksom vidgades och vi läste Kerouacs On the road och tyckte vi var hippies.

Så jag skrev och skrev.

För framtida behov.

Man vet aldrig när man behöver en riktig lång beatpoet-dikt.

 

Som omväxling till Nalle Puh.

diktböckerna 010

 

Ibland handlar dikterna om att bli äldre. Redan innan man hade hunnit fylla tjugo tog skräcken för att bli gammal strupgrepp. Det var liksom avigsidan med vuxenblivandet.

En kompis minns jag, fast det var lite senare, tänkte ta livet av sig när hon fyllde trettio. Så meningslöst gammal ville hon aldrig bli.

Som tur var gjorde hon det inte utan fortsatte att leva och lägga år till år.

Men Sonja Åkesson kunde åtminstone formulera saken på ett bar sätt. Lite krasst och lagom ångestladdat.

diktböckerna 020

Att man vill leva och uppleva och vara med var ju självklart, men ibland, när jag läser det nu, verkar det ibland hårresande långt ifrån där jag befann mig.

diktböckerna 017

Dessa rader är fullt begripliga idag. Men då?

Även detta. Det är något lite fräckt och övermodigt och inte-bryr-jag-mig över det.

Det var rent önsketänkande.

Inte var jag sån.

diktböckerna 016

 

 

Men detta, då? Är inte det lite väl, ja, vad ska jag säga?

diktböckerna 014

 

Det är väl ändå en dikt för lite senare i livet. När man varit med om lite saker. När man blivit besviken på riktigt.

 

Men A G Wide var tydligen en favorit.

Liksom Langston Hughes. Kanske ingen som vet vem han är idag. Han var en svart, amerikansk poet på sextiotalet. Inget lätt att vara då, på den tiden,när det begav sig.

Och väldigt mycket började hända.

Han skrev vackra, enkla dikter som låg nära det folkloristiska, bluesen, sångarna.

diktböckerna 021

 

Det är lite rörande att se, när jag bläddrar fram och tillbaks i de lätt anlupna böckerna som jag trots allt släpat med mig genom åren.

Jag var både där och inte där än. På randen av ett samhällsmedvetande, men ordentligt nedstucket med båda fötterna i den egocentriska myllan.

Fortfarande rörde det sig om bara mig. Med en förhoppning, att, när jag nu hade lyckats ta mig så där långt, kanske jag skulle klara av att ta mig en bit till.

In i vuxenvärldens underbara värld.

Med dikterna hjälp skulle det gå.

Och det kanske det gjorde.

 

Sist i första boken finns ett collage.

Det säger allt.

Viljan fanns.

Resten är historia.

diktböckerna 019

En sak tror jag däremot: jag lärde mig att gilla språk, och ord och att läsa. Och att hitta sånt jag letar efter.

Men det jag egentligen letade efter den här gången är några utklipp. Som berättar en helt annan berättelse. Och som är riktigt rolig.

Men den tar jag inte idag.

 

 

 

Läslusta från början

NU är tiden, när jag ska eller åtminstone har tänkt mig läsa allt det jag inte hunnit med. Hängmattetiden.

Fast det där är ett påhitt. Dels har vår hängmatta gått sönder. Förra året. Den tredje i raden.

Dels finns det ingen hängmattetid. Även om vädret skulle vara perfekt kalibrerad. Tiden behövs på annat håll.

Men jag har hunnit titta lite i Bodil Malmstens Så gör jag. Där finns det bl a en intressant insyn i hennes bokläsande i form av en boklista. En del känner jag igen.

Men min egen ser inte alls ut som hennes. Förstås.

Det är framför allt lite intressant hur barndomens läslista kan se ut.

Jag tänker på, hur läsbehov skapas. Hur man grundlägger den där speciella lusten till boken.

Jag växte inte upp med massor av stimulerande  böcker. Att jag släpade upp den otympliga bibeln från mörka källaren var väl en sorts bevis på en längtan efter läsning som skulle ge mig insikter i förborgade världar. Öppna upp portarna.

Den var inte utformat på rätt sätt, inte skriven begripligt nog  för ett barn med läshunger. Och så var den så förbenat stor och tung.

Så det vartill syvende och sist trots allt sagorna som förledde mig att tro, att det fanns förborgade världar innanför bokpärmarna.

Jag hade överhuvud taget märkligt felaktiga uppfattningar om saker. Till exempel trodde jag, att fingernaglarna växte ut svarta. (Vi var alla barn av moder Natur, alltid lite smutsiga och lite nerlortade).

Dreck macht Speck, sa min jordnära mormor, och brydde sig inte. Lite skit gör bara gott och ger hull. Sånt trodde hon på.

StruwwelpeterMuseum_Struwwelpeter

Men min bild av svarta naglar passar ju bra med den sedelärande litteratur vi föddes upp på. Pelle Snusk ( den famösa Struwwelpeter) och hans anhang.

Barnen i den boken gick det inte bra för. Som inte kunde sköta sin hygien eller uppföra sig som folk. Ett helt menageri av trilska ungar som vägrade än det ena, än det andra.

Här fanns Stygge Fredrik som jävlades med all men fick sitt straff då han bets av en hund.

Och flickan som lekte med tändstickorna och helt följdriktigt brann upp.

Sopp-Kaspar som vägrade äta sin soppa, blev allt tunnare och till slut dog.

Hans som bara tittade upp i luften och inte vart han gick, ramlade i sjön men, i det här fallet, räddades undan drunkningsdöden.

Zappel-Philipp kunde inte sitta still vid bordet. Han lyckades riva ner allt från bordet, till föräldrarnas stora sorg.

Den flygande Robert var ute och spatserade med ett paraply, greps av vinden och fördes bort. (Och vad är den sedelärande biten i det här)?

Max och Moritz var Wilhelm Buschs två odågor, förlagor för busungarna Knoll och Tott, till lika Pigge och Gnidde.

Jag menar, hur kan man bli normal när man får läsa om dessa  adhd-spratt som gick ut över folk och fä och tillfogade svårt lidande, sorg och bedrövelse.

10_max_moritz

Max och Moritz slutade som sädeskorn som ankorna åt upp. Rätt åt dom. Det finns gränser hur mycket man får härja, även i den imaginära världen.

Allt detta skrevs på 1800-talet och levde vidare i största välmåga långt in femtiotalet. Barnuppfostringsnormerna i Tyskland hade sina sidor, begripliga förklaringsmodeller och barnpedagogik utan hot och skrämslepropaganda var det ont om. Det var de hårda puckarnas tid.

Fast hur mycket de än tog i, det bet liksom inte. Dom där figurerna var mer kompisar än dåliga förebilder. Ungefär som med Slösa. Man visste, var man hade sina sympatier.

Heidi by Johanna Spyri

När jag hade växt ur den första omgången uppfostring, gick jag över till en annan 1800-talsfavorit, Heidi, av Johanna Spyri.

Hos henne var det alltid superväna flickor, alltid fattiga, gärna föräldrarlösa, men ack så tappra, hulda och genomkristna. Jag var nog inte huld. Och inte vän och inte direkt föräldrarlös.

Kristen var jag däremot. Varje söndag gick jag till söndagsskolan i kyrkan med tiopfennig-kollekten tryckt i handen. Men var det marknad, gick åtminstone hälften åt på vägen. Till godis. Så lika genomkristen som Heidi var jag inte.

Men hon var lite av en idol. Fast mest, för att hon bodde i alperna, hade en morfar samt en pojkkompis som vaktade getter. (Här fanns paralleller: jag hade också en pojk-kompis, Gerhard. Han hade en morfar som visserligen inte hade getter med väl höll sig med höns). Det verkade lite som livet på en pinne. Alla som sett Sound of Music vet vad jag talar om. Sound of Music, fast fattigversionen, grånade alphyddor, doftande ängar och getter.

Sen blev det mycket sorg och elände. Men det gick väl för Heidi.

Så var det för alla de välartade flickstackarna i Spyris böcker. Det religiösa bar långt och belönades alltid. Inte alls som i riktiga världen, men vd visste nog inte  Johanna i sina trångt sittande 1800-talskläder.

Men trots allt, hos henne fann jag en värld som var både hemtrevligt igenkänningsbar och tillräckligt exotiskt för att uppmuntra fortsatt läsande.

1412686-1294941420811

Så småningom ingrep min mor mera påtagligt i min litterära utbildning. Hon gillade högläsning.

Hon envisades alltid med att varje vecka läsa Kalle Anka och en tysk variant, Fix und Foxi högt för oss. Antagligen tyckte hon, att vi nu hade vuxit ifrån Grimms sagovärld och behövde fylla på med mer exotism.

Så hon lånade Tarzanböckerna i den lilla bokhandeln som också bedrev en låneverksamhet för en billig peng för dom som inte hade råd, att köpa böcker på löpande band.

Edgar Rice Burroughs Tarzan of the Apes Whitman Cover

Sen drog hon med oss syskon till skogs, fann en lämplig glänta och läste om Tarzan för oss. Än idag kan jag se honom svinga sig skrikande och gormande i tallarna, tätt följd av sin apa.

Min mor gillade också att lyssna på radioteater, gärna tillsammans med mig. När det gällde sånt, var det bara jag som dög. Dom små klarade Tarzan men hade inget öra för Schiller.

Det var Schiller-år det året, när det nu var. Dom sände en jäkla massa Schillerpjäser på radio. Die Räuber t ex.

schauspiel2

Jag begrep verkligen ingenting. Jag var elva år.

Men det var spännande. Fantasieggande om än obegripligt. En dold värld full av  vuxenmänniskor som definitivt inte längre fanns. Så mycket förstod jag. Detta var inte ens 1800-tal, detta var 1700-tal.

Den idylliska barnavärlden så som den skulle vara fick jag mig till livs i Enid Blytonböckerna. Där fanns de trevliga barnen, ofta långt från vuxnas klåfingriga händer, sig själva nog, alltid på g. Äventyr och upplevelser.

EnidBlytonFnfFreunde-Cover-199146

C-listade böcker på folkbiblioteken. Ingen bra, uppbygglig litteratur. Rasistiska böcker, fördomsfulla.

Säkert helt rätt, men det fattade jag inte då. Dom gav mig allt jag ville ha av en bok. Spänning och idyll,

Sedan var det tonårstiden som hägrade. Som en befrielse från barndomens barnsligheter och som en stepping stone in i vuxenvärlden.

Den bok som satte min fantasi i rörelse när det gällde sånt kom till mig av en slump.

Några välvilliga människor som ville göra gott gick till folkskolan och hörde sig för, om det fanns hjälpbehövande barn med amerikanska (svarta)militärfäder. Det fanns det. Det fanns även barn med franska militärfäder, och med engelska, men dom var vita och inte hjälpbehövande.

Strax före jul gick dom från hus till hus (där de hjälpbehövande barnen bodde) och delade ut julklappar. När dom kom till oss upptäckte dom till sin fasa, att det fanns ytterligare ett, troligtvis hjälpbehövande, barn som dom hade missat i sin enkät. För att jag gick på en något högre utbildning på en annan skola. Där hade dom inte letat, eftersom hjälpbehövande barn inte hade där att göra.

Men de fann sig snabbt, halade upp en bok ur säcken, en bok, som egentligen var till min lillasyster. Den fick jag. Och den handlade om fyra rediga ungdomar med en gammal bil som åkte land och rike runt och letade efter fridlysta, tyska orkidéer. Sen var det förstås lite romanser och kärlek och förvecklingar. Det var väl det som intresserade mig mest, även om det var ganska lärorik med orkidéerna.

På den där högre utbildningen, där det gick flickor som skulle bli lite finare saker, sekreterare t ex, dit hade jag sökt mig på eget bevåg.

Jag ville ju så gärna lära mig mer. Om allt.

Där fick jag nästan genast gå och köpa Schwabs samlade verk om den grekiska gudavärlden. Nu kom äntligen mytologin in i mitt liv. Med buller och brak.

Äntligen slogs dörrarna upp till en ny värld av sagor av en helt annan kaliber än Grimms! Äntligen började min skolning i den klassiska världen, långt från Pelle Snusk och annat fåneri. Här var det grymma, psykopatiska gudar och rediga, gärna urstarka halvgudar. Här var det liv och rörelse, kärlek och hat, svartsjuka, avundsjuka, svek och bedrägeri.

GreekGods

Extremt komplicerat alltihop,

Men mycket spännande.

Den boken har jag fortfarande kvar i hyllan. Ett ovärderligt uppslagsverk. Väl värd att tas med i min egen tafatta boklista.

Denna min boklista blir så småningom alltmer omfattande och rumsren. Framför allt när jag hamnade i klorna på mina svenskalärare i gymnasiet.

Men det är, som alltid, en helt annan historia.

Stäppvargens paradis

pict

Jag är så glad, jag är så glad, jag har hittat PictorsVerwandlungen igen.

Pictors förvandlingar är en liten sagoberättelse av Hermann Hesse. På den tiden, då jag i  ungdomlig iver slukade Siddartha ville jag naturligtvis också gärna  – i ungdomlig övermod- klara av andra böcker av Hesse, Stäppvargen och förstås, Glasperlespelet.

Vilket jag inte gjorde. I alla fall inte Glasperlespelet. Den har jag kvar att bita mig igenom.

Det var då jag av en lycklig slump stötte på den lilla boken på biblioteket. Sen, långt senare, när jag ville låna den igen, hade den hamnat i arkivet och man fick beställa den upp ur det djupa mörkret. Det var inget problem. Den fanns där i gott förvar. Om det är så än idag vet jag inte, den kanske har rangerats ut och makulerats och sålts för en tia i billiga hyllan.

Men nu har jag  hittat den igen, på nätet. När den kom, visade det sig vara en ljudbok, vilket är bra på ett sätt, men inte vad jag tänkt mig.

pictor 001

Uppläsningen är jättefin (på tyska), och den är poetiskt musiksatt. Men jag saknar Hesses illustrationer.

Hermann Hesse föddes 1877 i Calw i Schwarzwald som son till en tysk-baltisk missionär. Mamman var dotter till en Indolog från Baden-Würtenberg. 1946 fick Hesse nobelpriset, 1962 dog han i Montagnola. Detta är den kortaste kortversionen. Mellan dessa årtal finns en och annan berättelse om själva människan Hermann Hesse.

pict1

1916, mådde han inte så värst bra. Det mesta hade gått fel, hans fru blev nervsjuk, äktenskapet kraschade, han gled ner i en allt djupare skrivarkris. Sönerna hamnade på barnhem och hos fosterföräldrar. Han egen far dog.

Dessutom var det början på märkliga tider, Hesse, som var pacifist, råkade ut för en presskampanj i sitt hemland där han utpekades som landsförrädare.

Det är fullt förståeligt, att han hamnade i en djup depression. Han var aldrig särskilt stark mentalt och hade tidigt i sitt liv självmordstankar.

Då började Hesse som tur var gå i psykoterapi, hos Josef Bernhard Lang, en elev till Jung.Lang rådde sina patienter att skriva drömdagbok, och även att måla sina drömmar. Hesse gick på mer än sjuttio sessioner hos honom och psykoanalysen blev en vändpunkt för honom. Målandet, med kritor, med olja, med pennor, blev den befrielse han behövde, det som så småningom löste hans skrivkramp.

Det finns faktiskt över 2000 av hans akvareller bevarade. Ibland visas de på utställningar.

Han målade bara det drömda, sa han, inget avbildande verkligt. Arketypiska motiv återkom ständigt: hus, berg, träd, sjöar. Konstkritiskt sett, var hans måleri en hobbyverksamhet, han var en glad amatör, men med ett starkt, eget tilltal.

Själv kallade han sig för en dilettant. Trots detta, blev just målandet det som gav honom välbehövliga  intäkter under de tider han inte kunde få sig till att skriva. Genom försäljning av illustrerade manuskript fick han inkomster inte bara till sig själv utan även till andra behövande.

Att jag så pladask föll för Pictors förvandlingar en gång i tiden var just illustrationerna. Bokutgåvan var en faksimil med Hesses egna målningaroch hans handskrivna text i tyskt frakturstil. Naiva, romantiska akvareller där han hade hämtat inspiration från orientaliska manuskript och från illuminerade, medeltida böcker.

Boken kallar han själv en kärlekssaga och han skrev den strax efter det att han mött Ruth Wenger, som blev hans andra fru, visserligen bara i tre år, men visste han ju inte då.

piktorseite

När han mötte henne första gången hörde han enligt egen utsago sagofågeln sjunga, han plockar den blå blomman som ger evig salighet. Och så skriver han sagan om Pictor (som ju betyder målare).

Pictor befinner sig i paradiset, i ett rusigt, färgklingande, saligt-lyckligt paradis, där allting runt omkring honom ständigt förvandlas, antar nya, spännande former, livet är i evig förändring, aldrig stillastående.

Fågeln blir blomma blir fjäril blir träd blir kristallisk sten med underbar färg. Pictor griper tag i kristallen innan den försvinner ner i jorden. Ormen kommer – alltid denna orm – och berättar att stenen ger Pictor möjlighet att delta i den pardisiska förvandlingsdansen.

Pictor önskar sig att bli ett träd. Och så står han där, i början lycklig för sin trädtillvaro. År ut och år in. Lite tråkigt blir till slut. Lite enahanda, att vara så statisk när allt annat runt omkring honom är i ständigt upplösning.

Då fattar han, att ormar är eländiga kryp som man aldrig kan lita på.

Men så kommer hon, flickan med det gyllene håret, sagovarelsen, uppenbarelsen, den enda, den rätta. Hon kommer svävande in, hoppandes, dansandes omkring. Och hon sätter sig intill trädet Pictor och blir ett med honom och nu kan de förvandla sig, nu, när han är två och inte bara en. Och de blir allt möjligt, t o m en dubbelstjärna kan de förvandla sig till.

Piktor (2)

Det där med dubbelstjärna är lite roligt, för i alla år har jag trott, att det var så sagan slutade, att det bästa av allt var, att kunna förvandla sig till en dubbelstjärna. att det var höjden av lycka. Men så står det inte alls. Ett av minnets små saltomortaler. Egna påfund.

Den första pläd jag vävde, då, i den vevan, när jag var uppfyllt av Pictors förvandlingar, kallade jag Lilablå slummersång. Så står det inte heller. Det står mörkblå slummersång.

Den lilla boken är en rusig liten kärleksförklaring, det förstår man ju. Romantisk och gullig. Det lär vara Hesse allra gladaste saga. Den mest tillitsfulla.

pictor 3

Själv uppmanade han, att man skulle läsa den högt, för att det var bara då, inrimmen kom fram och musiken hördes.

Så det är förträffligt, att ha den som ljudbok.

Kanske.

Även om någon liksom smetar på musiken.

Jag märker, att jag inte själv får skapa den. Lite synd. Och så är musiken lite för högt. Den nästan dränker berättaren. Som läser jättefint och med inlevelse. Men man måste liksom fiska fram hans ord ur musikdramatiken. Och allt klingande och alla kristalliska ljudbilder.

Men ändå.

Berättelsen är fin.

Det känns skönt, att Stäppvargen kunde längta så till idyllen, att han ständigt målade den, gav sig hän i det naivistiska, åt sagan och åt kärleken.

Och någonstans får jag säkert tag på själva boken också. Den finns ju här, på Amazon. Bara göra en ny beställning.

För det är illustrationerna jag behöver mer än musiken.

Har jag kommit på precis nu.

Hermann Hesse

Vattentankar

geo plus annat 118

Jag tänker på vatten igen, nu när jag läst ut Nina Burtons Flodernas bok.

Det var en bok jag verkligen tyckte om, från allra första sidan.

Jag gillar blandningen, allkunskapen. Att inte bara tas med på en resa genom Europa, utan att också få förklarat så många samband, att undervisas, att få inblick.

I det självupplevda och i Europas historia.

Någonstans hittar jag anknytningspunkter. Bra böcker är som förklaringar till det egna livet.

Den väckte en längtan, som inte bara handlade om att själv få se floderna.

En poetisk essayist är något att stilla bedja om. Någon, som med ett så vackert och rikt språk kan binda ihop det kollektiva med det personliga, det historiska med nuet. Som på ett så behagligt vis är allvetare.

Jag har inte sett Rhône och aldrig varit vid Rhen. Men Themsen har jag sett med egna ögon, i London.

Då visste jag ingenting av allt om det som jag nu vet . Ninas engelska flodresa är full av historier, från källorna till mynningen. Om romarna, om öl, om litteratur, om poeter, om träd och träsk, om historiska hemskheter, om hamnar, om konst.

Om engelsk idyll och roddartävlingar.

Om pilarna längs stränderna, som tar upp så mycket vatten och skapar så mycket dimma, att det för evigt präglat det engelska landskapet.

15

Boken får mig att komma ihåg.

En gång som fick vi göra en skolutflykt. Det var i femman. Vi åkte tåg till Fichtelgebirge och knatade uppför en bergssluttning i en övernaturligt vacker granskog.

Vi var på väg att titta på Mains ena källa. Naturligtvis hade den två. En röd och den vit.

Träden var himmelshöga och marken var täckt av stenar som glittrade.

Det var precis likt mig, att jag stoppade ryggsäcken full med stenar. Jag ville ha dom därhemma. Under vår blågran, framför huset.

Det är som att släpa musselskal från ett land till ett annat.

Fullständigt meningslöst.

Att återskapa något är dömt att misslyckas.

Upplevelser är till för stunden.

16

Jag minns bara vagt hur Mains ena källa så ut. Och inte minns jag vilken färg den hade. Röd eller vit?

Mest kommer jag ihåg dom glittrande stenarna.

Vatten måste vi alla ha. Våra kroppar består av vatten nästan helt och hållet.

Vi kom upp ur vattnet och steg iland.

Så småningom återvände vi till stränderna och åt av vad havet gav, fisk, musslor, ostron.

Och blev allt klokare. Allt mera mänskliga.

geo plus annat 115

Alla ska ha tillgång till vatten. Ingen ska behöva törsta eller bli dödssjuk av dåligt vatten.

Så vem har rätt till vattnet? Nyligen florerade en artikel om en höjdare från Nestlé som ville äga rätten till vattnet och göra sig en hacka.

Det kanske inte var så, egentligen. Men tanken är avskräckande.

Så fram med slagrutorna, hasselklykorna, och hitta det dolda vattnet. Det som droppar och rinner under våra fötter, osynligt för oss, men närvarnade.

Försök leta rätt på en egen brunn, ett eget flöde. En källa.

I min trädgård finns underjordiska flöden som märks på växtligheten. Bitvis och ibland är trädgården en sumpmark, där kabbelekorna och den gula svärdsliljan trivs. Och kandelabervivan.

I ett hus vi hyrde i Dalsland då det begav sig, fanns inget vatten som var drickbar. Det som kom ur kranen var brunt och full av åkrarnas salter och järn.

Vi fick hämta från annat håll.

Vi lärde oss spara och vara noggrann med vattnet.

Här hemma är det redan någon som äger vattnet. Som skickar oss lappar om egen avläsning och som tar betalt. I gengäld renar de vattnet åt oss. Så vi slipper bli sjuka.

I Flodernas bok läser jag om hur fruktansvärt förorenat Themsen en gång var. Då var det vanligt med dödlig kolera. T. ex.

Det slipper vi här och nu.

14

Någon renar ju vattnet åt oss, medan vi gör allt för att smutsa ned det och överkonsumerar det och låter det rinna i onödan och duschar stup i kvarten.

Men är jag glad över vattenräkningen. Vi slipper dö i kolera. Det är relativt billigt, trots allt, att få vara frisk och ha denna tillgång på renat vatten.

13

Det finns förresten ett hemligt vattenrum i Göteborg. Borta vid Alelyckan, där vattnet från Göta älv renas åt oss.

Långt inne i berget, finns ett pumprum. Ovanför pumprummet finns ett annat rum, där man förr reglerade vattenflödet i hela hela Göteborg.

Mängder med spakar och saker och kontrollsaker, som numera står oanvända.

Allt har ju datoriserats.

Men på femtiotalet använda man allt detta. Folk arbetade i detta totalt fönsterlösa rum, över ett extremt högljutt pumprum, långt inne i berget.

Och för att göra det uthärdligt, gav man uppdrag åt en av stadens konstnärer, Nils Wedel, att måla taket. Så där är nu detta underbara tak, med stjärnor och fåglar, underbart välbevarat på grund av avsaknaden av dagsljus.

Och ingen ser det numera, för ingen får vistas där.

Men jag har sett det. Och det är mycket vackert.

geo plus annat 120

Det är bara ormar och floder som slingrar sig fram genom landskapet, skriver Nina Burton. Och vet man det, ser man floder  precis överallt. Även i gatans asfalt, slingrar sig  en bild av floden.

(PS: broderierna är från en serie med tema vatten som jag gjorde för några år sedan.)

Böcker och öde öar

De är ofta och alltid med ett visst mått av existensiell fasa som jag ser på mina bokhögar. Som bara växer,  jag kommer aldrig  att hinna läsa dem alla, det vet jag med säkerhet.  Jag köper på mig ständigt nya, från bokhandeln, från nätet, från bokklubbarna. Detär i sig inte för att äga böckarna, det är mer för den potentiella, säkerställda läsglädjen. Så jag kan säga som så, jag lider inte av mitt habegär, jag njuter av det.

olästa böcker

olästa böcker i bokhyllan

och mer olästa böcker

och mer ölästa böcker, en bråkdel

När jag växte upp, hade vi inte många böcker drällandes omkring i hemmet. I källaren hittade jag tidigt en voluminös familjebibel , som jag försökte plöja mig igenom. Jag kom aldrig längre än till att Gud skapade världen. Det var i och för sig trösterikt, men sen fick jag tillsägelse att ge f-n i det hela, detta var  inte skrivet för barn.

Så var Grimms sagor avlösta av Enid Blyton, varvat med högläsning av Tarzan som fick svinga sig i tallkronorna i brist på djungel. Och trots detta begränsade med dock ganska så fantasieggande utbud växte inom mig en lust till böckarna och läsandets värld. Jag blev en bokslukare, nästan lika äventyrligt och farligt som att sluka svärd eller eld.

Och böckarna får bre ut sig , de har fått ett eget rum i huset, som de nu visserligen får dela med katterna. Ändå är de inte nöjda, de smyger iväg och bildar kluster av ogenomträngliga läsupplevelser som hägrar men aldrig blir av. På varje ledig yta och i varje lämpligt hörn alla dessa ansamlingar som aldrig blir lästa!

I stället lånar jag ut till vänner och bekanta. För att sen gå till biblioteket  där jag hittar ännu mer och ännu intressantare och helt oemotståeliga böcker som jag släper hem och tvingas läsa först: dom är ju bara till låns!

Någonstans finns det ändå en tillfredställelse i allt detta ägande, i fall, mot alla odds och på grund av en mystisk simultanhändelse samtliga bibliotek skulle brinna ner till grunden. Då är jag välförsedd. Och kan dela med mig.

Men det finns dagar, då jag verkligen upplever det som ett ok och bara vill hysta ut hela härligheten i all sin olästa glans eller lämna dem till första bästa insamling.

Det är då, jag tänker på det där med öde öar.

Vad skulle jag ta med mig i läsväg, för en vistelse i ensamhet, år efter år. För det är väl tänkt så, att man får sitta där ett bra tag? Vilken av alla mina böcker skulle göra livet uthärdligt för mig, i ensamhet i skuggan under kokospalmen?

En riktig tio-poängare är faktiskt  ”Omfamningarnas bok” av Edouardo Galeano från Uruquai, som levt i exil i Europa och som återvänt till sitt land. Han som skrev ”Latinamerikas öppna ådror” som var en bibel på 70-talet. Detta är berättelser, många väldigt korta, verkliga, magiska, vardagliga, skrämmande, bittra, ljuvliga, politiska, rörande, oroande. Latinamerikanska till sin natur. Berättelser man kan läsa hur många gånger som helst och som väcker nya tankar, bilder, nya insikter hela tiden. Detta är en bok värt att äga och ömt vårda och rädda ur lågorna i fall det börjar brinna!

Kankse ska man ta med sig massor med papper istället, även om det är fusk, och skriva själv, Sin egen bok, tills pappret tar slut. Sen får man fortsätta med att skriva i sanden, sen i vattnet. Underbart förgängligt.

Ibland får man ta med en person till sin ensamma ö. Någon att plåga och som plågar tillbaks. Vem ska man ta då? En bra berättare, en magiker, en liten häxa? Eller någon med multipel personlighet. Då har man liksom ett helt gäng som sällskap.

För några vintrar sedan seglade vi i San Blas, utanför Panamas kust på östra sidan. Detta är Kunaindianernas land och där fanns gott om både större öar och små, med kanske en palm på. Kuna Yala består av 365 öar, en för varje dag på året. Men som ensamöar, jag vet inte, de var liksom för nära inpå varandra. Alla öarna får alltid besök förr eller senare, indianerna tar väl hand om sina kokosnötter.

Men som sinnebild för den ensamma ön duger de bra. Vädret är trots allt underbart och vattnet en paradisisk dröm.

Ok. Några veckor kankse. Med Tranströmer. Eller Adonis. Poesi står sig alltid även på öde öar, skulle jag tro.  Och utan mänskligt sällskap. Eller förresten: en händig person får vara med. Som kan fånga fisk. Och gräva efter vatten.

Kuna Yala, San Blas, Panamna

kokospalm ö i havet

om konsten att resa

är titeln på en bok skriven av en av min favoriter och jag har just läst ut den. Alain de Botton är en författare (essayist) som jag vill att alla ska läsa. För att han är så rolig, begåvad, filosofisk och tankeväckande. Och så kan han en massa. Född 1969 och uppvuxen i Schweiz och Storbrittannien. Han kan konsten att på ett alldeles fantastiskt sätt öppna upp världar man överhuvudtaget inte visste man var intresserad av. Bland annat i en underbar bok som heter Arbetets lust och leda.

I konsten att resa skriver han om resandets fröjder och besvikelser, tar oss till turistparadis, bensinmackar, hotell, avkrokar i storstaden, storslagna landskap. Som ”reseledare” har han engagerad storheter som Baudelaire, Flaubert, van Gogh, Wordsdworth, Alexander von Humbolt,Edward Hopper och Ruskin bl a. Det är annorlunda resor man får göra! Och lära sig att tänka till och i andra banor.'”Att uppleva” handlar om individens förmåga att se saker på ett visst sätt – vilka är då bättre lärare än författare och konstnärer? Säger författaren.

I kapitlet ”Om att äga skönhet” är det John Ruskin som är läromästaren, och vips, har man lärt en massa nya saker om denna centralfigur för Arts and Craft Movement. de Botton berättar om hur Ruskins intresse för skönhet och makten över den ledde honom till fe viktiga slutsatser:

Att skönheten är resultat av ett stort antal faktorer som psylogiskt och visuellt påverkar sinnet.

Att människor har en medfödd benägenhet att låta sig påverkas av skönhet och att vilja äga den.

Att det finns många lägre stående uttryck för denna vilja att äga, däribland lusten att inhandla souvenirer och mattor, rista sitt namn på pelare och ta fotografier.

Att det bara finns ett sätt att ta skönheten i besittning, nämligen genom att förstå den, att göra sig medveten om de faktorer (psykologiska och visuella) som ger upphov till den.

Och till sist, att det mest effektiva sättet att odla denna medvetna förståelse är genom att försöka skildra vackra platser i konsten, att skriva om dem eller teckna dem, oavsett om vi råkar ha någon talang för det eller inte.

Så kunde man tänka då, på 1800-talet, att skönhet var ett nödvändigt begrepp både i konsten och i verkligheten.

Men Ruskins övertygelse att man förhöjde sitt seende om man tecknar av saker och ting är ju trots allt rätt och riktigt. Även om man tycker att man inte kan.

Alain de Botton är fantastiskt underhållande, hans sätt att på ett energiskt och lustfyllt sätt tolka och omtolka. Men ser saker liksom lite annorlunda efter att man läst honom, så jag rekommenderar!

Själv ska jag genast kasta mig in i nästa volym, Lyckans arkitektur, där han tar upp det mest fundamentala i våra liv, hur vi bor.

bok

Om konsten att resa

(de Botton har förresten skrivit en bok som blev lite av en bestseller: Låt Proust förändra ditt liv.)