Om man nu ska prata lite mer om fåglar

Mitt förhållande till fåglar tog verkligen inte slut med undulaterna. Fåglar tycks ha en tendens att nästla sig in i mitt liv, på ett eller annat sätt.

Efter de något traumatiska erfarenheter av burfåglar har jag försökt hålla mig undan och flyttat mitt djurintresse över till fyrbenta varelser som är lite lättare att krama om och som inte hela tiden flyger sin kos.

Fast som sagt, man blir inte av med fåglarna i första taget. När man minst anar det, är man där igen.

Hos sommarföräldrarna i Danmark, t ex.

Ara_ararauna_-Alabama_Zoo-6

Dom hade med en grön papegoja av någon sort och en blågul ara. Samt en engelsk setter och en siameskatt. Värt att nämna, även om dom inte hör till fågelsläktet.

Aran kunde tala. Jättebra. Fast bara, om den trodde sig vara ensam. Tittade man på den, höll den knipslugt näbb.

Den kunde föra långa telefonsamtal på tyska och danska, som den hade lärt av att tjuvlyssna på tysktantens samtal.

Den sa också oförskämda saker, också uppsnappade ur tantens mun: Nu kommer tjockisen, t ex. Hon menade nog inget ont, men hon sa så om sin man. Han var dansk men kunde tyska flytande, så nog visste han, vem som avsågs när papegojan pratade om tjockisar.

Det kusligaste var, att han också kunde härma tysktantens voluminösa skratt.

Om kakaduan kan bara sägas en sak, att den var rymningsbenägen, men i motsats till idiotundulaterna höll den sig intill huset och kunde plockas ner från träden som en väldigt omogen citron. En lime, kanske.

Ibland levde samtliga djur rövare, när ingen var hemma. Papegojorna kunde med sina starka näbbar t ex öppna garderobsskåp, dra ut  och dekorera ett helt rum med julgransglitter. Sen jagade alla djuren varandra genom hela huset med glittret i högsta hugg.

Det var festligt, tyckte i alla fall jag. Tysktanten som hörde till som ordentliga människorna tyckte nog, att det var lite onödigt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag började jobba på Frölunda kulturhus, fanns där en zebrafink. Det var en nyhet för mig. Att det fanns såna.

Det var förstås en rymling som tröttnat på sitt utanförskap i den svenska naturen och sökt sig till välmenande människor genom att flyga rakt in till dom på kulturhuset.

Där satt den så, efter att man snabbt fixat en bur till den, och kvittrade glatt och underhållande och förgyllde tillvaron för oss på det lilla viset den var förmögen till.

Och så blev det semester och frågan kom upp, var den lilla finken skulle tillbringa sin semester och framför allt med vem.

Jag anmälde förstås genast och omedelbart mitt intresse, att bli matmor till den lilla, jag skulle inte åka iväg utomlands  utan stanna hemma. Dessutom hade jag två små pojkar hemma, som säkert skulle tycka det var kul med en fågel.

Så jag roffade åt mig förmyndarskapet och tog hem den. Och allt gick bra. Den fortsatte att kvittra fint och den störde ingen.

Allt var frid och fröjd.

Ända till den dagen, jag upptäckte att den hade fått en stor, stor böld på sin lilla, lilla hals. Jag hade ingen aning om  vad det var, varför han hade fått den och om den skulle  försvinna.

Defekta djur är alltid en källa till irriterande oro. Det blir plötsligt ett nytt ansvar, något att på bästa sätt åtgärda, hur dyrt det än kan blir.

Det här var tydligen en cancerböld, fast fullständigt ofarligt och helt oskyldig. Inget att bry sig om. En vanlig företeelse. Den skulle leva med den och inte dö.

Men vadå? En cancerböld!

Plötsligt tyckte jag inte, at den lilla fågeln var lika fin längre. Jag är lite sån. Den var liksom märkt.

Men det som hände sen, hade inget med min lilla aversion mot den att göra. Jag ville den bara väl. Det var ju trots allt sommar och varmt och skönt och soligt ute.

Återigen: en slarvig stängt burdörr och en zebrafinken hade fått tillbaka sin reslust.

Återigen stod jag där med en tom fågelbur.

Den kom sen användning flera år senare, när yngste sonen kom hemsläpandes med en skateunge.

Den fick sitt nya hem på balkongen, i fågelburen.

Nästa morgon var den stendöd.

Återigen var jag om inte helt pank, så åtminstone fågelfri. Efter det har vi inte haft några fler problem med burfåglar för nu var det slut på det intresset.

Nu är det bara friflygande fåglar som gäller.

Framför allt är det skator jag gillar. Det finns något konstnärligt fint med skator, deras häftiga svartvita teckning men det skimrande blågröna, som är så snyggt.

Dom är grafiska, intelligenta och sociala och gillar att var i närheten av människan. Så att vi ska kunna beundra dom.

I lägenheten jag bodde i fanns det en stor björk utanför vardagsrumsfönstret, det kunde vara fyllt med fåglar.

En vinter hängde det massor med domherrar i det, som mogna tomater såg det som.

Men mest var det skator.

skator

Skatträdet är en skiss som jag då och då tar fram. Det som från början var tänkt att vävas har blivit ett flertal broderier. och jag är inte färdig med den än.

Och så tar jag mig förstås an vinterfåglarna, som den goda medborgaren jag är. Köper dyrt viltfågelfoder, solroskärnor, hampfrön. Kokosnötter med fett i, talgbollar, feta kakor.

En vinter köpte jag färdigknäckta, extraenergirika solrosfrön, för att fåglarna skulle kunna spara på sina krafter.

Men det insåg jag snart låg utanför mina ekonomiska ramar. Dom får snällt knäcka sina frön själva, om dom vill ha frön överhuvud taget.

skator

Annars, om man ska prata om fåglar, så är det näktergalen som gäller. Och göken.

Dom hör man inte så ofta nuförtiden. Gök, ok, någon gång på sommaren. Men näktergalen, det var längesedan.

Första gången jag hörde en var i Karlshamn. Mina föräldrar bodde där ett tag, så jag var ofta där på sommaren.

En kväll hörde jag  underbar sång och förstod genast, vad det var.

Jag var tvungen att ge mig ut, mitt i natten, och leta mig fram till sången, till buskaget,där den lilla fågeln satt och sjöng hjärtat ur bröstet.

Andra gången var jättelångt senare, på ett besök i Berlin.

Även här mitt i natten, vi var ett litet gäng, som hade varit på besök i Östberlin. Det var strax innan muren föll.

tiergarten

Vi strövade hem, glatt samspråkandes, förbi Grosser Stern, den där guldängeln, som finns med i filmen Himmel över Berlin.

Genom Tiergarten, parken mitt i stan. Och där, som en magisk speldosa gömt i en buske alldeles intill, sjöng näktergalen för oss.

Det finns inte något mera magiskt.

Så det är helt på sin plats att sluta med Alf Henriksson lilla dikt:

Natten faller, näktergalen

sjunger nu i jämmerdalen.

Nattvioler börjar dofta,

det gör nattvioler ofta.

Sång och dofter är en gåva

men de gör det svårt att sova.

nightingale

Alla fåglar kommit ren…

undulater_pinne

Alla fåglar kommit ren, den sången är fin och hör våren till och ska egentligen sjungas i stämmor. Då blir det extra stämningsfullt.

Annars kan man sjunga Volare, för det flaxades och flögs efter noter i Herr Buschs voljär.

Där var det lätt att fasta framför när jag gick förbi, på hemvägen.

Den fanns ute i trädgården, alldeles vid staketet, så undulaterna och de små papegojorna syntes bra från gatan.

Det var också där min mamma hade köpt våra olika undulater.

Den förste hette Leo och var ljusblå. Han bara fanns där, när syrran och jag kom tillbaks från USA. Leo var  tystlåten, han gjorde inte mycket väsen av sig där han joddlade omkring i sin bur.

Ända tills han låg där på burgolvet en morgon, med dom små klo-benen i vädret.

Vad som dödat honom var det ingen som visste, möjligen dog han för att han hade åldern inne. Det var väl ingen somhade koll på, hur gammal stackarn egentligen var eller hur längre undulater förväntas leva.

Fast egentligen trodde vi alla, att han hade dött av hyacintedoften.

Mormor hade fått en kruka med hyacinter på sin födelsedag och doften hängde tungt i hemmet. Troligtvis doftade hyacinter bra mycket mer på den tiden, även blomdofter har ju degenererat.

Vilken konstig idé, att en fågel skulle bringas om livet av en blommas doft. Det borde dom väl klara, kan man tycka. Det hör ju naturen till, blomdoft, och fåglar är en betydande del av den så dom borde inte dö av sånt.

Fågeln fick sin ståndsmässiga trädgårdsbegravning med träkors och allt. Nya, mycket lyckligare undulater flyttade in i hans bur.

En gul och en grön.

Den gröna passade på att rymma vid första bästa tillfälle, en utomhusvistelse och en illa stängd burdörr var allt som behövdes för att väcka hansäventyrslusta.

undulat-008

Den gula fick i sitt ensamma ungkarlsliv nöja sig med mitt sällskap. Jag hade nämligen fått för mig att lära honom tala.

Det var envishet som gällde, som alltid.

Varje kväll satt jag framför hans bur och upprepade hans namn 100 gånger: Hansi. Hansi, Hansi, Hansi, Hansi….

Jättetråkigt.

Men det funkade. Snart kunde han säga det.  På det där speciella, flöjtande undulatvis, som inte är lika fräckt som när en papegoja talar, men klart urskiljbart.

Han lärde sig dessutom sitt märkligt svåra smeknamn: min lilla sparv. På utpräglat sydtysk dialekt och med tysk diminutivändelse.

Det var en arbetsseger jag kunde räkna mig till godo.

Sen fick han en turkos kompis. Som för enkelhets skull också fick heta Hansi och han lärde sig väldigt fort att säga sitt namn eftersom han härmade den gula.

Så nu hade jag två talande undulater. Och en smågalen mor.

En dag fick hon för sig, att den gula retade den turkosa lite väl mycket. Då greppade hon  helt resolut bråkstaken till fågel och slängde ut honom genom fönstret.

I vredesmod.

Hon var bra  både på vredesmod och att slänga ut saker genom fönstret. Det var många intressanta saker som hamnade ute i friska luften.

Sen ångrade hon sig bittert och jag fick försöka att fånga den stackars troligtvis förvirrande men ännu troligare frihetsrusiga fågeln.

Vilket alla som försökt vet, är en omöjlighet. En fri undulat är en förlorat undulat.

undulat-8001

Ändå kämpade jag mig genom grannarnas trädgårdar i jakt på ett litet gult flutter i trädens grönska.

Vilket höll på att sluta i katastrof.

I ett grannhus lite längre bort bodde en blind man. Som hade en trogen, stor, svart, ständigt förbannad blindhund.

Som alltid var instängt i sin hundgård. Eller nästan alltid.

Just fågelfångardagen däremot, var även hunden fri. Och efter mig så snart jag satte mina intet ont anande fötter i hans trädgård.

Det var den dagen, jag lärde mig vad rädsla, nej, frifräsande skräck, ren och skär dödsångest, är.

Och hur adrenalinpåslaget i kroppen känns, vid uppenbar fara.

Aldrig hade jag sprungit, eventuellt flugit, snabbare. Mot räddningen, mot staketet.

Aldrig hade jag kastat mig över ett staket med större vighet och energi.

Jag överlevde, troligen med hjärtat någonstans i ögonhöjd.

Och jag hade tappat all lust, att fånga fåglar. Det fick gå som det ville med gulingen. Troligen dog han en smärtfull död, när skatorna fick tag i denna lilla, till livet i frihet illa anpassade godbit.

Efter det var det slut med undulater. Min mor tyckte synd om den turkosa som nu var helt ensam.

Hon hade förresten en märkligt välutvecklad empati för undulater, något som väl då och då hade kunnat spillt över lite också på hennes barn. Som det inte sällan var ganska synd om. Men det gjorde det aldrig.

Jag minns när vi fick fåglarna, då tyckte hon buren var alldeles för trång och oinspirerande.

Vi gick ner till floden och hämtade en mäktig sälggren. Sen röjde hon ut ett överskåp på en möbel, skåpet hade två fönsterdörrar.

Hon var mäkta händig, när det gällde uppfinningsrika lösningar.

Tog bort baksidan och alla hyllor. Arrangerade grenen i all sin prakt, hängde upp hirskolvarna och foderstationerna plus vattenbadet för att till sist lyfta in fåglarna.

Dom satt blixtstilla på var sin gren, chockskadade av all denna natur, livrädda att röra sig.

Undrande.

Tankfullt sonderande, på det där skeptiska undulatvis, när dom blir alldeles smala och ser konstiga ut..

Naturligtvis skulle det ta lite tid för dom att acklimatisera sig.

Men fick dom en chans?

Icke.

Dom  trivs inte, konstaterade mor. Efter högst tre minuters ivrig och spänd väntan. Så det var bara att flytta tillbaks in i buren, ut med grenen, skåpet blev åter skåp.

Så förutom att bli vansinnigt arg var hon också extremt otålig.

Men som sagt, hon tyckte synd om den ensamma turkosa. Honom tog hon med tillbaks till herr Busch och bytte mot en liten papegoja med många färger.

Där väntade ett nytt jobb för mig som talpedagog.

Papegojan, som nog hade namn men som jag glömt, gjorde inget vidare intryck på mig. Den var liten och grön med ett rött huvud.

Och den började med att spårlöst försvinna.

Vi letade allihopa, en hel dag, överallt.

Min mors vredesmod höll på att byggas upp till nya höjder av bibliska mått, eftersom hon naturligtvis anklagade oss barn för att ha släppt ut honom.

Det fanns en viss chans att hon kunde få för sig, att slänga ut oss genom fönstret. Den ena efter den andra.

Till slut hittade jag eländet.

Den satt i helt stilla, helt tyst, och klamrade sig fast i snirklarna på trampsymaskinen. Sa inte ett knäpp.

I timmar.

Här hade vi äntligen en individ med en ängels tålamod. Han kanske höll på med en internutredning av människans fjolliga beteende.

Honom hade vi inte länge, han fick ganska så snart återvända till Herr Busch eftersom det nu var dags för den stora resan till någon annanstans.

Dit inga fåglar fick följa med.

Det där fågelintresse som min mor hade höll i sig även i utlandet.

Åratal senare, när hon och hennes danske man bodde i Sönderjylland var jag på besök. Hon och mannen tog en tur till en annan stad och väl hemma igen, lyfte mor sin stora väska och fiskar fram en bur med en undulat i.

Som hon köpt och smugglat med hem utan att mannen hade märkt något.

En bedrift, om än obegriplig.

Speciellt som dom fick åka tillbaks till staden och lämna igen den dagen därpå. Ännu en av hennes karaktäresegenskaper var ju trots allt att ångra sina tilltag strax efteråt.

Då var det bättre med mormor.

Djur var inte hennes starka sida, hon brydde sig i stort sett om inga djur.

Katter hatade hon med en speciell oförsonlighet, eftersom en katt hade tagit sig ner i hennes källare under kriget och ätit upp den usla köttransonen familjen hade fått ut.

Fast jag tror, hon gillade Leo. Eller också levde hon med dåligt samvete för att det var hennes hyacint som dödat honom.

Enda fågeln hon alltid hållit sig med var annars den som bodde i hennes gökur.

Bara man kom ihåg att dra upp järnkottarna så var den tillfreds och gjorde sitt jobb. Utan att rymma. Utan att dö.

gök

And-nöd

Nu är inte midsommar alltför långt borta och trädgården är i högform; de första rosorna har hållit på och vält över alla breddar, pionerna står på tur med sina hårt knutna knopp-nävar, de gamla gullregnsträden har fått sina doftande hängen. Det är full rulle.

Single cherry

min kära okända ros

Även djurlivet har vaknat till. I går kväll hittade jag den först grodan i sovrummet. Dom kommer alltid in på visit så snart vi glömt stänga dörrarna ut till trädgården. Jag kände mig lite som prinsessan i sagan, men jag hann inte pussa grodan innan Sten hade hystat ut den igen, med varsam hand. Han gillar grodor.

I morse var det världens svirr i vår lilla gran när fyra talgoxungar fick basal överlevnadsundervisning av sina stressade föräldrar.

Hemkommen efter jobbet slängde jag mig en stund i soffan för lite prime-time med en god bok. Då: konstiga ljud, aldrig förr hörda. Jag upp och kolla om det är busskatorna som lever rövare på balkongen. Det var det inte. Tillbaks, samma ljud igen och en gång till.

Då fattade jag: en fågel hade trillat ner i skorstenen och hamnat innaför en plåt i braskaminen.

Som tur kom Sten hem och ingrep på ett sakligt, lugnt och manligt sätt. Skruvar loss saker och donar och vad hittar han:

han påstår att det är en anka. Hur i all världen har en anka hamnat på taket och ramlat ner i skorstenen? När han försöker få ut den blir den rädd och kryper in i röret. Hur sska vi göra? Vad ska vi ta oss till? Tänk om den dör? Tänk om den är skadad? Jag säger: RÄDDNINGSTJÄNSTEN!

Sten går ut till boden och tillverkar en fågelvänlig krok av ett tunnband. Sen står jag beredd med sopsäck medan han försiktigt drar ut fågelstackarn. Det lyckas! Den kommer ut! Den är alldeles svart! Jag tror först,att den är sotig och vi slänger den i vattentunnan så att den ska bli ren. Men det visar sig vara en   liten, numera kolsvart knipa, troligen här på visit från intilliggande Klara Mosse. Hoppas den blir ren igen. Så helsvarta ska de väl ändå inte vara, kniporna.

Lite chockad med uppenbarligen helskinnad tar den igen sig ett tag i gräset och flyr sedan tillbaks där den förmodligen kom ifrån.

Tur för den, att den slapp dö i ett sotigt kaminrör utan återfick sin frihet och kan njuta av sin sommar och sin sol. Och förhoppningsvis har den lärt sig att aldrig mera krypa ner i skorstenar.

den räddade

chockad med helskinnad