Jag har hittat en enhörning

Jag har en enhörning alldeles nära mig. Den går och betar i hagarna på 4H-gården uppe i Hisingskogen. Eventuellt är det en häst, men jag tror inte det.

Tydligen har den tappat sitt horn. Eller så är det osynligt.

Det som syns tydligt är siffran.

Nummer 1. Det finns inga numrerade hästar, vad jag vet. Därför tror jag, att det är en enhörning.

Någon vän av ordning har tagit det på sig att inventera de få enhörningar som finns kvar.

Roligt, att nummer 1 finns just här, där jag råkar bo.

När jag skulle ta en bild på den, vrickade jag foten. Den högra.

Det är alldeles förbenat onödigt. Jag håller nämligen på att promenera varje dag.

Dels för att träna, rygg, kondition, osv. Då blir det snabbt och effektivt och med spring-intervaller. Svettigt och begränsat till rent fysiska upplevelser som vind, dofter, underlag,   kallt, varmt, jobbigt.

Det lär inte funka nu, på några dagar.

men sen går jag också för nöjets skull. Långa promenader som egentligen är upptäcksfärder in i det som finns runt mig. Jag har fått en stort behov av magi och mystik från och till. Just nu är det behovet mycket påträngande. Det beror på att världen har blivit så tung och otymplig och elak och ovärdig. Om jag ska orka engagera mig i allt detta bottenlösa hopplösa, behöver jag hämta kraft någonstans. Någonstans måste jag kunna andas in och ut.

I naturen, hur den än ser ut och gestaltar sig, finns magin, i alla fall om man anstränger sig och letar lite. Och öppnar ögonen. Eventuellt också öronen.

Ständigt försöker jag se trollen och vättarna och tomtarna. Se det som borde finnas där. Det har jag alltid gjort, alltid, när jag passerar en skog i bil eller är i en skog och går omkring. Jag tittar och tittar och spanar.

En vacker dag kommer jag att ha bildbeviset.

Min ena hjärnhalva säger strängt åt mig att jag är fånig. Min andra hejar på mig med oemotståndlig entusiasm.

Enhörningar har jag inte aktivt letat efter, men idag gjorde de sig påminda.

Om man tror på konsten, så finner man beviset för deras existens där. Om man tror på poesin och människans skapande kraft: Enhörningar finns. Säkert finns de också i musiken, men jag är inte så där jättemusikalisk kunnig, så jag kan inte uttala mig om det.

Eller, om man vill modifiera påståendet, de har funnits och nu är dom borta. En gång såg jag en rolig skämtteckning om enhörningarna som blev akterseglade av Noa. De hade tagit fel på tiden för ark-avgången.

Självklart, sånt kan inte enhörningar hålla reda på. Så troligen var det precis så. Noa fick kanske inte med dom.

Men å andra sidan. Konsten. Dikten. Fantasin.

Vackraste enhörningar har Hieronymus Bosch målat.

enhörn bosch

Och de roligaste.

enhörningar bosch

Bilderna är från Lustarnas trädgård. Det är där dom hör hemma, inte i helvetet. Fast Hieronymus kanske tyckte att det är samma sak. Lustarna verkar vid närmare betraktelse ganska så avancerade.

En fin dikt om enhörningen har Harry Martinsson skrivit. Jag tror att han tänkte på gobelängserien Damen med enhörningen när han skrev den.

ENHÖRNINGEN

Helst gick han ensam, stolt och fin

i gobelängens lund.

Och betade sitt guldtrådsgräs

på slotten i Burgund.

 

Likt en heraldisk vävarmyt

han trivdes bäst bland trän

som aldrig susat för en vind;

i blåst fick han migrän.

damen med enhörningen

Damen med enhörningen har jag skrivit massor om på Fibertiger, för den som vill fräscha upp kunskaperna om denna makalösa gobelängserie.

Om man verkligen vill veta allt om enhörningen, kan man läsa Adele Schreibers underbara bok Enhörningen, djuret som ingen skådat men många skildrat.

Det är en ljuvlig bok, med många bilder och massor med kunskap. Det finns hur mycket som helst om enhörningar. Från kulturernas begynnelse.

Titelbilden på svenska boken har Agneta Flock gjort.

Adéle Schreiber är född i Rumänien men kom 1945 som flykting till Sverige. Hon är konstvetare och lärare, bosatt i Stockholm. Och hon verka kunna mer om enhörningar än någon annan.

I boken tar hon läsaren på en spännande resa genom årtusenden och kulturer i jakten på enhörningen. Hon berättar  om enhörningens utseende, egenskaper, förebilder och kulturkretsar liksom dess själsliga egenheter och popularitet. Hon sätter in allt i ett historiskt sammanhang.

Enhörningen träder fram inför våra ögon, symbol för det rena, det ädla, det goda och beskyddande, men också för ondskan lasten och döden.

Alldeles säkert är det en nyhet för de flesta att Sverige innehar en både enastående och rik samling enhörningsmotiv, i synnerhet i Upplands kyrkor.

Boken finns inte att köpa längre, vad det verkar, jag hittar den varken på bokus eller på adlibris. Däremot finns det några ex på Bokbörsen. Passa på, det är en pärla.

Min enhörning går där i sin egen lund med bara vanligt, ganska tråkigt gräs, inga blommor, inga örter, inga små kaninkompisar, inga andra heraldiska djur. Andra, vanliga hästar, ja, men inget annat extrapoetiskt.

Extrapoetiskt, för jag vill inte ta ifrån vanliga hästar deras självklara inneboende poesi.

Jag tror inte att den vet om det, nummer 1, att den är utvald. Av mig. Att den har ett osynligt horn, ett vapen som är ett tecken på dess särskildhet.

Min amputerade enhörning vänder sig bort, krafsar i marken och letar. Efter några av dom tråkiga stråna att äta. Eller efter sitt horn.

Det beror på hur man är tänker sig det.

Jag går hem med min vrickade fot utan smärta med med onda aningar.

Nu på kvällen är den svullen, bultande och svårgången.

Det är en varning: Kom inte för nära.

Enhörningar vill vara i fred. De har jagats alltför länge och alltför våldsamt. De har dödats om och om och om igen. I raseri. För människan har ett olidigt och obegripligt behov att förstöra det de inte begriper, inte tål, inte vill erkänna. (Titta bara på en annan berömd gobelängserie: Jakten på enhörningen)

De har offrat sig och de har offrats. Enhörningarana  har lidit och blött och tömts på all betydelse.

De har lämnats därhän. Och det är där de vill vara numera.

Med sina osynliga horn och med sin ångest.

Till slut, en sista enhörning. Lurvig och luden, lite som djävulen själv. Lite getaktig. Men välfriserad.

Det är en målning av Arnold Böcklin, han med Dödens ö. Bilden heter Skogens tigande.

Böcklin var schweizare och en av de viktigaste företrädarna för symbolismen. Han kunde se det osynliga i skogarna.

boecklin_silence_foret

Das Schweigen des Waldes Boecklin

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Älvor och aklejor

akelejor 032

Jag har varit trädgårdskalas.

Vi träffas ganska ofta, en liten timma varje vecka, ett glas vin, lite prat. Ett vängäng med ett lite diffust antal medlemmar. Som har mycket gemensamt.

Konst.

Kultur.

Och trädgårdar.

Några av vännerna har fantastiska trädgårdar. Och så här  års träffas vi ibland hemma hos varandra.

Då blir det extra allt.

Extra trevligt.

Extra mycket fantastiskt mat.

Extra mycket grönt och blommor.

Lena trädgård 023

Vännens hus där vi träffades den här gången är helt fantastiskt med din tjugotalscharm.

Trädgården får förbipasserande att heja till och stanna upp.

 

Och ingen annan stans har jag sett en så fin fotskrapa vid trappan.

Med grodor.

akelejor 031

De praktfulla överenergiska röda tulpanerna på framsidan som stoltserade så högmodigt för bara ett par veckor sen har alla tappat sina huvuden nu.

Deras tid är ute.

Lena trädgård 030

 

Nu är det aklejornas tid.

akelejor 018

Trädgården är full av dem, där på baksidan: ett förtrollat ställe, en älva-äng.

Vi är på kalas, inte bara vännerna, jag tror, att även älvadrottningen är bjuden.

 

För det är här hon borde hålla till, Titania.

Titania, den egensinniga älvadrottningen, som vi bl a möter i Shakespeares En midsommarnattsdröm, har faktiskt ett eget palats.

Det är ett miniatyrslott, ett exklusivt dockhus av gigantiska proportioner. Numera finns det att se i Egeskovs skott i Danmark.

titania_large1

Det tillverkades för hand av James Hicks och söner, irländska möbelsnickare, på uppdrag av Sir Neville Wilkingson, i början av 1900-talet.

Wilkingsons lilla dotter, Guenolin, hade sett älvadrottningen i trädgården och hon tyckte synd om henne och hennes folk, som tvingades att bo i mörka, underjordiska grottor.

Så hon fick sig ett slott.

I skala 1:12, med 18 rum och salonger som inretts med möbler i mahogny och tusentals små utsökta föremål.

titanias-palace-3ebd2c71-62ff-4172-b656-17d57108a7ae

På en auktion på 70-talet förlorade Irland budgivningen mot Danmark. Legoland bjöd högst. Det var så det hamnade i Danmark.

Men hur grandiost det än är, inte vill Titania bor där!

Älvor vill ha blommor omkring sig. Inte mahognymöbler.

akelejor 005

Det är här hon dansar, i vännens trädgård. Det är här hon grälar med sin Oberon.

Bland alla aklejorna som trängs med frösådd förgätmigej, tidig pion och yvig rabarber.

akelejor 011

Jag gillar aklejor. De ser faktiskt ut som riktiga små älvor, i vackra kjolar, som svänger och dansar i vinden. Vem vill inte ha dem inpå sig, nära.

Dessa underbara, smultna färger: mörkalila, dunkelblå, brunrosa, svartröda.

Eller snäckskalsljuva, pärlemorosa, elfenbensvita, porslinsblå.

Jag vill också ha min trädgård full av aklejor. Förgätmeigejen har jag redan, dessa busfrön som kommer en masse där de behagar. Precis som den bångstyriga brunnävan som brer ut sig överallt.

akelejor 035

Allt som saknas är en miljon aklejor.

Så jag fått ett kuvert med frön.

Så kanske, kanske.

Men antagligen inte.

Jag försöker ständigt med frön utan någon större framgång.

Jag måste lära mig.

akelejor 019

Jag vet en, som inte alls kan se aklejans charm.

Att de frösår sig så lätt får henne att se aklejan som ett ogräs. Så kan det gå, ögat kan förblindas av underliga föreställningar och märkliga klassificeringar.

akelejor 012

 

De här blommorna växer annars inte hejvilt hur som helst ute i det fria här i landet. Så Titania får allt palla sig hit, om hon vill jazza runt bland aklejor.

De växer däremot gärna lite romantiskt förvildat kring gamla gårdar och kloster, står det, om man läser på.

Det var som med kirskålen, munkarna förde med sig blomman från Tyskland som medicinalväxt. Den var bra mot skabb.

Det finns ofta något ytterst prosaiskt även med det mest poetiska.

 

Namnen på blomman är fantasieggande.

Akleja kommer från latinska aquilegia som lär betyda ”en samling örnar”. Baksidan på blomman ser nämligen ut som fem fåglar som sitter i ring med näbbarna inåt.

Duvblomma, kan den heta, eller Duva drar vagn.

Och Älvahandske.

Där ser man.

Aquilegia vulgaris

Något som är hur bra som helst är, att den ratas av rådjur. Då har jag definitivt en chans med mina aklejdrömmar.

Humlor däremot gillar aklejor, för de har tillräckligt lång tunga för att nå in till nektarn.

Precis som älvorna.

 

akelejor 009

Jodå, kalaset var underbart. Försommarkvällen var förtrollande, ett löfte, en viskning om det som komma ska.

Och att träffa goda vänner är en gåva.

Blommor, vänner, mat och samtal är alltid en bra och uppiggande kombination.

akelejor 020

 

 

 

 

 

Räddningsänglar

ängel1

Änglar verkar vara något av det vanligaste som finns. I alla fall på nätet. Det verkar vara där dom håller till, alla dessa bevingade varelser.

Många slår mynt av dom.  Det märker man direkt. Det finns t ex en Allt-om-änglar-sajt och en sajt med massor med änglahistorier. Korta och långa, allt efter behov.

Man kan bli spått av änglar eller i alla fall med änglakort.

Hur kommer jag i kontakt med min skyddsängel, frågar sig folk. Svaren hittar man här, på nätet. I änglarnas virtuella rike.

På Youtube, där finns kontaktmöjligheterna:

Jag har själv ingen speciell relation till änglar. Inget behov av dom heller. Det som många ser som fridfullt, tryggt och beskyddande finner jag ofta lite kvalmigt. Alla dessa stora jättelika,fjädriga vingar och alla dessa böljande klänningar i rosa och blått. Jag tror inte på dom i just den här sötaktiga form.

ängel14

Tur, att jag inte har kommit på idén att samla på änglar. Det skulle gå väldigt snabbt över styr. Rödluvor är ett mycket bättre val. Där finns en inbyggt begränsning. Människors behov av Rödluvor, i motsats till änglar, är trots allt rudimentärt.

Räddningsängel, kallade sonen V dom när han var liten och själv änglalikt oskuldsfullt med sina honungsfärgade lockar.

Han menade skyddsängel, förstås,  men jag tycker bättre om ordet räddningsängel. Där finns en lätt, begreppsmässig glidning. Mot mer aktivt handlande. I stället att bara hålla sin välsignande händer över en.

ängel13

Ett direktingripande vid behov. En hjälpande hand, en knuff i ryggen. Bort från faran. Upp ur dyn.

Änglavakt med handlingskraft. Det är mer min grej.

Det finns en hel del böcker också om änglar. Åsa Wettres fina Änglabok är i en klass för sig, men så är hon ju också änglarnas egen skyddsperson på jorden.

Mera suspekt är prinsessan Märta Louise änglabok, vad nu den handlar om. Den verkar lagom nyandligt, men eftersom hon är av kungligt blod så måste hon ju faktiskt tro på och på helt seriöst gå i god för det hon påstår.

Hur skulle vi annars kunna lita på den guddomliga kungamakten?

Jag såg den i bokhandeln idag men orkade inte ens bläddra i den. Det verkar vara en självhjälpsbok i mängden. Med kunglig glans, men ändå. Självhjälp.

ängel12

Det är definitivt inte Knausgårds bok En Tid för allt. Det är en ganska så omtumlande roman som handlar om änglar. Ett försvarstal för änglars existens, om änglarnas historia och deras vidare öden på jorden.

Boken är både ock. Krånglig och omständlig men också stimulerande och tankeväckande. Han har hittat på en vetenskapsman från 1500-talet som en dag i sin ungdom möter två änglar i en flod. Och det är sannerligen inga ljuva väsen.

De är desperata, hungriga och ser förfärliga ut. De är riktigt illa ute. De är övergivna, lost in space.

Efter detta möte blir han besatt, som sig bör. Han ägnar hela sitt liv åt att forska om änglar och att längta efter att få möta dom igen. Han skriver en bok om Änglars natur.

Sen kommer en uppsjö av diverse ihopvävda historier, återberättade och omgjorda bibliska berättelser som jag tyckte var fascinerande. Samtidigt som Antinous Belloni (vetenskapsmannen) letar desparat efter sina änglar.

ängel11

Jag gillar hur Knausgård utvecklar det där med änglarna, som fastnat på jorden och inte kommer härifrån. Hur de degenererar, hur de t ex blir olidligt besvärliga puttin under barocken, som trasslar omkring som irriterande flugor i kyrkorna.

Och hur det slutar med nutid vid havet, betraktandes de skränande måsarna, rastlösa andeväsen, krigiska änglar som rasar över att ha fördrivits från människornas värld.

Det här är inte en bok för alla, men jag hade stor behållning av den. Den magiska stämningen, resan jag togs på genom tider och tankekonstruktioner.

Och så var det som sagt änglar i min smak. Inga insmickrande sockervaddsfiguriner, utan änglar med inbyggt vrede och desperation. Kvarglömda, övergivna av sin Gud.

Men det finns folk som påstår sig ha mött änglar, och det måste ju vara roligt. Eller kanske ännu hellre, intressant.

ängel3

Det sägs, att Gunnar Ekelöf innan han dog fick besök av en ängel. Som lindrade hans plågor och hjälpte honom dikta. Som satt vid hans sida.

Men det kanske inte är sant men tanken är trösterik. Hoppas alla ensamma, övergivna gamlingar i vår ifrågasatta åldringsvård får sig en ängel tilldelad. Som sällskap.

Folk påstår så mycket annars. Som ser både det ena och andra. Tomtar. Troll. Spöken.

ängel10

Många har ett gott och fint förhållande till sina skyddsänglar.

Om jag anstränger mig jättemycket och riktigt spänner mig i full koncentration kan jag känna av min skyddsängel. Eventuellt.

Den står alltid bakom mig, är ganska så stor och naturligtvis svart.

Inte får jag en vit, fin, blond ängel.

Men det är som i den roliga historien: pojken som är olydig och hotas av sin lärare: Om du inte är snäll får du svarta vingar när du dör.

Vilket inte stör pojken nämnvärt, svart eller vitt, huvudsaken är, att han får flyga.

ängel9

Så ungefär är det med skugglika svarta skyddsänglar. Bara de gör sitt jobb så spelar färgen ingen roll. Skydds- eller räddningsänglar, änglavakt behöver vi alla då och då.

Svarta änglar förresten, det är väl Lucifer det, den fallna änglen. Ljusbringaren, en som det går illa för, precis som det gick för Prometheus, en annan figur från den grekiska gudavärlden. En som försökte räcka mänskligheten en räddande hand.

lucifer

prom

Sånt är aldrig uppskattad av Skaparen av Allting, då känner han sig tydligen både snuvad, förolämpad och  rättmätigt uppretad.

Titta man efter svarta änglar på nätet blir det än värre än med de vita. Då hamnar man omedelbart i fantasyns obegripligt underliga värld. Man märker att de som ger utlopp för sina idéer har mycket gemensamt med medeltida kyrkomålare som skulle skildra helvetet.

Det har alltid varit mycket roligare än himmelriket så fullt av moln, vingbrus och harpospel.

=…!Ð

Annars är dom bästa änglarna jag vet är dom i Himmel över Berlin, Wim Wenders film. Redan inledningen gör mig lyriskt förväntansfull:

Als das Kind Kind var….

Bibliskt. Mystiskt. Suggestivt.

ängel17

Ängeln som ger upp sin änglaaktighet, sin odödlighet, och blir människa för kärlekens skull. Och slipper sin svartvita tillvaro på kuppen. Det är vackert det.

Och så är ju han med, Peter Falck. Och han är en av de till människa blivna änglarna. Kan det bli bättre? Det har vi ju alltid vetat, vi som inte kan få nog av Colombo, aldrig någonsin.

ängel18

På nätet stötte jag också på följande extatiska uppmaning:

Titta på Skyddsängeln. Gratis provperiod. Titta direkt.

Nog blir man lite nyfiken.

Men det vara bara Netflix-reklam. Skyddsängeln är säkert en serie man inte bör missa.

Jag måste faktiskt erkänna att t o m jag har gjort en änglabild. I textil.

Den hette We all have a guardian angel, we all have invisable wings.

Jag gjorde den till en internationell quilttävling.

Jag sydde och slet och stod i, den blev klar i tid och jag skickade iväg den. Till Texas, USA. Sen hörde jag absolut ingenting, någonsin.

Tävlingen avgjordes, det blev vinnare, men jag hörde ingenting. Långt, långt senare fick jag tillbaks min ängel. Det visade sig, att den aldrig kom fram. Jag hade glömt någon siffra i adressen. Postverket, det legendariska amerikanska postverk som aldrig fallerar, gav tydligen trots allt upp.

Ängeln sålde jag så småningom, den hamnade på ett vårdhem. Nu, när vi på jobbet inventerade konsten på just detta vårdhem,. visade sig, att den hade stulits förra mars.

Men personalen hälsade, att de saknade den mycket.

Så går det med änglar.

Plötsligt bara flyger dom iväg.

Så frågan är, kan man verkligen sätta sin tilltro till räddningsänglarna?

Eller är det bättre, att lita på en stor, handlingskraftig hund?

hund räddar

Vi hade en sån hund en gång, en Newfoundland, stor, svart, yvig, med mycket päls. Hector hette han. Efter grekiskt förebild.

Han kunde sina saker. Vi fick inte ens åka skridskor för honom. Han uppfattade allt vatten som potentiellt farligt, även i fast form.

Jag menar, visserligen hade han ingavingar, men han hade simhud mellan tårna, som alla Newfoundlandshundar. Dom vet allt om vatten.

En sån hund räddade faktiskt Napoleon en gång, när han drattade i nån flod.

Jag tror aldrig att någon ängel skulle ha brytt sig.

ängel19

vänmöte

diktböckerna 013

Det var det här jag letade efter, i mina gamla, numera lite pinsamma diktböcker.

Det var de små utklippen gjort av Åsa.

Visst är vissa saker väldigt, väldigt konstiga.

Eftersom jag är skeptisk till det gudomliga omhändertagandet och ingripandet och inte heller tror på annat hokuspokus, i alla fall inte så ofta, så vet jag inte hur man förklarar detta.

Men roligt och ödesmättat märkligt var det.

Detta hände:

Då, när jag var arton år och ung och på jakt efter sånt som gav mig styrka och lust att leva, så fanns en annan artonåring någonstans, troligen i Stockholm, antagligen med snarlika behov och ritade dessa små krummelurfigurer.

Dom publicerades i tidningen Vi, om jag minns korrekt. Vi hade aldrig några glassiga tidningar hemma, på den tiden, men Vi hade vi tydligen.

Underligt.

Mina fosterföräldrar var inte speciellt kooperativa.

diktböckerna 011

Men, hur det än var, någonstans stötte jag på Åsas lilla figur. Och jag tyckte om den, den hade något som jag kände igen. Den var liksom lite jag.

Något ditåt.

Antagligen var den väldigt mycket Åsa också.

Så jag klippte ut teckningarna och klistrade in dom i mina diktböcker.

Sen hände ingenting på jättelänge som hade med denna historia att göra.

Det gick tjugo år, och naturligtvis sker det en hel del i ens liv på tjugo år.Trots allt.

Och sen hände i alla fall något väldigt viktigt och omstörtande.

Jag fick jobb, ett riktigt jobb, på Frölunda Kulturhus.

Hur underbart var inte det!

Där hände hela tiden helt vansinnigt många saker. Teatergrupper kom, spelade och försvann. Musiker uppträdde. Jag fick en puss av Putte Wickman två gånger. På kinden. När jag skickades fram med blombukett.

En gång fick hålla i en död fisk en gång, som det skulle sättas eld på. Det ingick i en pjäs.

En gång var det massa hö på golvet i lilla salen efter att en sameteatergrupp hade haft föreställning. Dom hade en indian med, som var jättebra på att vara shaman och att spela kärklekskrank ripa.

En annan gång var det sovjetiska dansare som spetsade fast svärdsklingor i golvet.

När det brann i ridån i Stora salen, det var däremot före min tid.

Vi gjorde också många fina utställningar i utställningshallen. En gång åkte dockteater-Annette och jag till Lübeck till dockteatermuseet och sen byggde vi upp en hel Kasperstad. Inför ett jubileum. Det var häftigt.

I den vevan träffade jag min franska vän. Den enda franska vännen jag någonsin haft.

Mycket senare gjorde jag tillsammans med en kompis som är fotograf en idéutställning som hette Främlingar.

Innan dess var vi några som byggde ett helt mangoträd i papier maché och tyg. Den ingick i en utställning om Tanzania och afrikanen som gjorde utställningen satte sig under vårt låtsasträd vars lövtunga krona överskuggade hela utställningshallen. Och han tyckte, att någonstans inuti måste jag vara afrikan, för trädet kändes helt rätt.

Jag hade också hand om textilverkstaden. Varje tisdag kväll en jämn ström av tonåringar som skulle trycka namn på musikband på t-tröjor.

Det var bio och föredrag.

Man fick göra brandkårsutryckningar och träna upp sin kreativitet, för det var alltid något oförberett som hände.

Som sagt, massor spännande. Hela tiden. Det var såna tider då. Kultur var roligt.

Här fanns en hel del roligt folk också. Kollegor.

Flera höll på med teater. Annette höll på som sagt på med dockteater. Torbjörn skötte keramikverkstaden. Det fanns sportkillar, tre stycken.

Sen fanns två till, Mats som var den konstnärliga videons kung och fanbärare. Som gjorde fantastiska utställningar som hette Monitor.

Och så fanns Åsa Sjöström.

Fast hon var bara en mystisk figur som jag bara hörde talas om, i början. Lite mytisk. Hon höll på med aminerad film och hon var inte där. Hon var ledig och på långresa.

diktböckerna 003

Sen kom hon, vi möttes. Vi blev liksom lite vänner.

Åsa var en sann konstnärssjäl, hon var oerhört begåvad (och det är hon fortfarande) och svävade liksom lite över allting.

Att vi blev vänner kanske berodde på att vi hade mycket gemensamt, mer och mer allt eftersom vi bättre lärde känna varandra.

Och så småningom, jag minns faktiskt inte när och hur det gick till, fick jag reda på, att det var hon som ritat, att hon var krummelur-Åsa.

Det var ju väldigt konstigt. Men det är sant.

Sen hände återigen massa saker, tiden gick, Åsa slutade, flyttade tillbaks till Stockholm. Jag slutade, började på Kulturförvaltningen.

Vi fortsatte vara vänner.

Åsa gör helt fantastiska animerade filmer. Ofta får hon ofta priser. En gång vann hon en manustävling och fick göra en underbar film som heter De Marina.

En film om miljöförstöring och havet.

Senare gjorde hon den fina jul-långfilmen En liten julsaga. Men nallen som kom bort. Den går på Tv då och då. Vid jul. Men det är en annan historia.

Jag var på premiären av filmen, i Stockholm.

Och fick träffa Björne efteråt, på restaurang när vi firade Åsas succé. Han var lite bitter med vi bestämde att ta lotter, vinna en massa pengar och dela på vinsten. Det blev inget med det, men så är det med idéer.

Det var tider, det.

Åsa har alltid hur många idéer som helst, för nya filmer. Men också för bilder, sånger, böcker, dikter. Hon sjunger bra också. T ex i filmen Dea Marina.

På så vis är vi lika, vi är bild-och ordmännsikor  båda två.

Det fanns en blobbfigur också, förresten. Kanske var dom släkt:

diktböckerna 005

Fast jag är ofta glad för att jag inte arbetar med animerad film. Det är så helt vansinnigt dyrt. Jag beundrar Åsa, som orkar hålla på. Får till det med finansieringen åtminstone då och då. Ha koll. Göra bra ansökningar.

Tänk så extremt mycket lättare det är, att hålla på med textil. Lite tyg, det får gärna vara gammalt, hittat eller fått. Lite garner. En sax, en uppsättning nålar.

Inte behöver jag medproducenter, eller någon som sköter pengarna. Fast ibland vore det kanske inte så dumt. Med finansiärer. Och en praktikant, som kan göra dom tråkiga monteringarna.

Jag behöver i alla fall inte skrapa ihop näst intill miljoner.

Hur som helst. Vi har en del gemensamt.

Vi är lika gamla.

Vi har båda två två pojkar, nästan lika gamla.

Vi har var sin amerikanska svärdotter.

Bara för att ta några exempel.

diktböckerna 007

Ibland får jag tillfälle att hjälpa Åsa. T ex så köpte hon en vacker, lite, lite luggsliten gammal skyltdocka på nätet. Kanske var den från trettiotalet. Eller tjugotalet.

Något åt det hållet.

Den fanns på Hönö. Ess och jag åkte dit och hämtade henne.

Åsa sa en gång i något sammanhang att hon känner sig som en surrealistisk romantiker.

Och det här var precis så där filmiskt surrealistiskt.

Och lite romantiskt. Dockan var definitivt lite romantisk, med en fläkt från gamla, fina tider.

Tyvärr var hon lite stiff.

Hon fick skruvas isär och delarna la vi i bilen och hoppades att ingen såg något. Det såg ut som om vi hade styckmördat en ung dam. Likstelheten var i full gång, hon var verkligen oböjlig.

Väl hemma skulle vi bära delarna till boden, det var då vi hoppades, att inga grannar upptäckte oss och ringde polisen.

Vi grävde i alla fall inte ner henne. Åsa kom sen och hämtade henne. Så småningom kommer det att bli väldigt spännande fotografier med skyltdockan, det är jag helt säker på.

Tillbaks till krummelurfiguren och hennes lilla hund.

Åsa vill gärna gjuta nytt liv i henne. Även hon har vuxit upp,  antar vi. Hon kan ta sig an helt nya samhällsfrågor, klart relaterade till hennes nu något högre ålder.

Det gäller bara att få till det och hitta någon som vill publicera teckningarna. Det är det som alltid är kruxet. Alltid måste andra till, för att att man ska kunna genomföra sina bra idéer.

Jag fick faktiskt en specialritad figur när jag fyllde en gång. Den är så fin. Och så bra. Och så sann!

Åsa samlar på sig saker. Bra-att-ha-grejer, till filmer, antar jag och för att hon gillar det. Jag är däremot ingen samlare. jag spar inte mycket.

På det viset är vi alltså olika.

Så det är tur, att jag  faktiskt sparar åtminstone vissa saker, sånt jag verkligen är glad för. Så här är den:

diktböckerna 002diktböckerna 001

Så visst är det en märklig sak: att vi skulle träffas, att slumpen tog sig en funderare och tänkte, dom två skulle kanske funka ihop, dom har lite gemensamt, här finns en vänskapspotential.

Eller är allt uträknat och förutbestämt?

Gastkramar

Spöke,_av_alers

Jag har aldrig hittat en stolt fjällskivling och jag har aldrig ens varit i närheten av ett spöke.

Dessa två saker har inget med varandra att göra, men båda visar på, att jag fortfarande har saker kvar att vara med om.

Fjällskivlingen får jag tids nog stifta bekantskap med, bara jag inte ger mig. Med spökena är det värre. Jag är inte av den esoteriska sorten, som har känningar av andevärlden.

Jag har högst pålitliga vänner som har mött spöken. Till och med en av mina mer prosaiska f d svärmödrar hade hört spöksteg gå runt huset efter en släktings död. När dom som sett och hört berättar om det verkar dom helt övertygande, även om jag har svårt att tro det åtminstone när jag är på mitt naturvetenskapliga humör.

Innerst inne är jag nog lite rädd för spöken. Helt oförklarligt, oresonabelt skraj, helt enkelt.

Jag har svårt att gå ut i  beckmörker och jag är glad, att jag bor i ett relativt nybyggt hus där bara en familj har bott och där samtliga i den familjen fortfarande är vid liv. Jag skulle känna mig lite obekväm med ett spöke på vinden, ett sånt som min kompis Monica har.

Vår vind är alldeles för modernt glasullsisolerad och obekväm för både levande och avdöda.

Spökhistorier har jag aldrig gillat, egentligen. Speciellt att lyssna till utomhusberättelserna tycker jag är skrämmande. Såna, där man tvingas sitta runt en falnande lägereld.

I en stor ring.

Med ryggen mot elden och ansiktet rakt utåt, stirrandes in i totalmörkret. Utan kontakt med den som sitter bredvid, också den vilt stirrandes.

Bara för att jaga upp folk extra, extra.

När jag skulle konfirmeras fick jag vara på ett friluftsläger i Dalsand. Det var då vi höll på med sånt. Spökerier.

Flickorna och pojkarna fick omväxlande förmånen att sova ute i skogen i bivackerna nere vid sjön. När det var pojkarnas tur skulle ett gäng av oss flickor spöka för dom.

Det var en barnslig och dum idé.

Vi tog och höljde oss i våra lakan och gled ner mot lägret. Glatt men försiktigt buande och hohoande.

Det blev inte så lyckat. Pojkarna var definitivt inte lättskrämda och började buckla på oss när vi väl kom. Eftersom vi hade lakan på oss, glömde dom bort att vi var tjejer och slogs som bara den.

Så först fick vi stryk, sen fick vi skäll av friluftsledaren. Som just den kvällen hade sin danska mamma på besök och tyckte det blev lite enerverande mycket oväsen.

Igår när jag var på bokmässan (jo, jag gick dit, trots alla inre varningsrop) hittade jag en rolig liten bok i bokförlagets Pontes monter: Kwaidan, japanska spökhistorier.

Jag har aldrig vetat, att det finns speciella japanska spökberättelser, men det gör det. Sammanställda av en man som jag heller aldrig hört talas om, Lafcadio Hearn som levde och verkade på 1800-talet.

Till hälften irländare, den andra hälften grek, journalist med en förtrollad penna och med ett ytterst äventyrligt liv, som förde honom så småningom till Japan. Där han gifte sig med en samurajdotter och samlade och översatte bl a spökhistorier.

Det är mycket man lär sig så där av en slump.

Med tanke på all vidskepelse och annat opedagogiskt bråte så var min barndom märkligt fri från spöken.

Om man bortser från den fasansfulla maran, som tursamt nog inte gav sig på barn.

Och irrljusen ute i skogen. Dom gick ju trots allt att bemästra. Vi barn var sällan ute i skogen på mörka natten och drällde omkring.

lyktgubbe

Irrljus är samma som lyktgubbar eller drakljus här i landet. Här säger man att det är döda lantmätare som fuskade när dom levde och som sen fått betala för sin oärlighet genom att bli osaliga spöken irrandes omkring i skog och mark. Där dom försöker reda ut var mätpinnarna ska stå.

Fast just dessa spökerier har i alla fall fått sin vetenskapliga förklaring. Det är fosin, en blandning av fosfor och väte, En gas som stiger upp ur myrarna och självantänds.

Sen fanns det den ganska sorglösa Grimm-sagan om pojken som gav sig ut för att lära sig vara rädd. Den fyllde väl sin pedagogiska funktion genom att avdramatisera rädslan för nattliga otäckheter som alla barn brottas med.

För tron på spöken har att göra med mörkerrädslan. När vi berövas ett av våra viktigaste sinnen blir vi osäkra och sårbara. Natten tar oss i sitt grepp. Då kommer spökena fram.

Och håller på.

På dagen är spökena bli osynliga och orörliga. Men dom finns där, det är då man kan bli gastkramat.

Om man råkar gå förbi en sån där dagståndare, som det heter.

Överhuvudtaget är spökvärlden full av olika osaliga varelser av allsköns avarter.

Ett spöke i sin enklaste form är en avliden människas ande som av en eller annan anledning inte kan få ro.

Dom håller till på sina utvalda ställen, gärna där de mördats eller omkommit, på kyrkogårdar eller, om de varit missdådare, på galgbackar.

Slott och herresäten är populära tillhåll. Där knarras det och jämras och skriks och klagas. Där gås det i trappor och släpas kedjor genom rummen.

spök 005

Att just ädlingarna har så svårt att falla till ro säger ju ett och annat om deras levnad då det begav sig. Mycket elakt och mycket mördande och inmurande i väggar och stänga in folk i torn lär det ha varit.

Eller också var slotten och även herresäten bara osedvanligt dragiga och otäta. Med vindar som drog drog in och ut i springorna och skapade underliga ljud. Och gamla golv knarrar alltid. Antingen man går på dom eller inte.

Jag läser om en mycket rik man, Anwar Rashid, som trodde sig ha hittat sitt drömhus när han köpte herrgården Clifton Hall i Nottinghamshire. 52 miljoner kostade härligheten.

Tyvärr kom det med ett menageri av spöken. Så nu har han och familjen flyttat och är på jakt efter en ny fastighet.

För vad ska man med 52 rum, varav 17 sovrum, 10 badrum, en biograf och naturligtvis ett gym till när ett gäng spöken drar omkring och lever rövare?

Numera håller spökena gärna till i kulvertar t ex under stora sjukhus. Det vet Lars von Trier allt om och det har han skildrat i Riket. Där det också finns en amerikansk variant som är nog så skrämmande.

Jag har svårt att se sånt, men spökan,de små flickor som osaligt vandrar omkring, hålögda och bleka, på jakt på ett och annat. Som i den där filmen med allt vattnet som ständigt rann in i den kyffiga lägenheten. Där en stackars drunknat flicka letade efter en ny mamma.

Hemskt otäck film.

Allt sånt där oresonabelt ologiskt har jag svårt att värja mig för. T o m Ghostbusters, som ju ändå anses vara en humoristisk film tycker jag är lätt skrämmande. Med alla dom där underliga, svårbemästrade andarna.

En vålnad lär vara en vård-ande som ska hålla reda på någons själ men som blivit av med den den ska vårda. Då blir den en olycklig och herrelös och väldigt osalig vålnad.

Och fast alla säger, att spökena och vålnader är ofarliga och inte kan göra oss illa, så behöver man bara gå till dom isländska sagornas draugar för att komma på andra tankar.

Det är riktiga otäckingar som är jättestarka, skitförbannade, onda och kan byta gestalt. Hämndgiriga är dom också, här handlar det om varelser som törstar efter blod. Odin kallas också för draugadrotten, det är han som är herren över dessa otäckingar. Man kan ju undra, vad det säger om honom.

Sen finns det strandvaskare, andarna efter drunknade sjömän, mylningar, andar efter fördrivna foster liksom nattramn, spöken efter odöpta barn som burits ut i skogen.

Vad gäller dom sistnämnda så finns det underliga berättelser om hur dom flyger omkring på låg höjd och skriker konstigt. Troligtvis kan man förklara just det med att dom blandades ihop med morkullor och beckasiner.

Än så länge har ingen kunnat bevisa något alls om spöken. Att dom finns. Trots alla som sett både vita fruar och bruna fruar och ryttare utan huvuden.

spök 004

Vita frun med sin prasslande sidenklänning håller till på slottet i Stockholm och visar sig när någon kunglig ska till och dö.

Bruna frun däremot finns på ett slott i England, och henne har man lyckats fotografera. Det är det mest berömda spökfotot som finns, enligt somliga det ultimata beviset för att spöken finns.

brown_lady_lg

På en av dessa omöjliga kanaler vi har på vår TV och som jag brukar glida in på när jag desperat klickar runt i hopp om att hitta ett enda vettigt program, hamnade jag i ett om spökjakter. Ett gäng som på fullt allvar drog land och rike runt och försökte hjälpa folk bli av med sina spöken.

Det var inget kul program alls. Det spökigaste var all reklam, som bröt av det innehållslösa letande med bandspelare och tomma rop rakt ut i luften.

Det lär finnas många såna program, där man hänger sig åt det paranormala. Och så fanns ju Arkiv X- serien. Det logiskt vettiga mot det spökigt onormala. Och så Muller med sin långa, stiliga rock.

Det roligaste i spökväg är väl annars poltergeisterna.

Roligt och roligt förresten.

Här handlar det inte så mycket om spöken, som försöker interagera med vår värld utan om mer om okontrollerbara energier.

polter

Som flyttar runt grejer och bär sig åt. I och för sig nog så irriterande, speciellt om det tar i och slänger saker hej vilt. Det leder inte bara till oro, fruktan och frustration utan också till väldigt mycket extra städande.

Gengångare, förresten, dom ska man också akta sig lite för. Dom är lite extra förbannade. Det är dom riktigt osaliga som dött en våldsam död och är ute efter rättfärdigande. Dom fick man förankra i marken för säkerhets skull. Lite som med vampyrer. Med pålar.

Bockstensmannen var tydligen förankrat. Och han låg bevisligen kvar där man lagt honom. Inget gengångande här inte, får man väl anta.

bocksten

Till gengångarna hör också en typ av spöken som ger sig till känna utan att visa något direkt tecken på medvetande, läser jag. Som yttrar sig som ständigt återuppspelade filmklipp av något hemskt som hänt. Dessa gengångare är hopplöst omöjliga att få kontakt med så jag vet inte riktigt, vad dom vill att vi ska hjälpa dom med.

Om man gastar, så låter man som en gast, ett ord som används om spökiga saker i största allmänhet och gastandet syftar på skrik och obehagliga skratt i natten. Egentligen är en gast mer av en obehaglig känsla än ett egentligt spöke.

Här var vi det igen. Gastkramandet.

Ett annat ord för spöke är fantom, det kommer från grekiskan och betyder den vandrande vålnaden. 

Så då fick jag med honom också. Maskmannen. Trikåmannen. Fantomen.

fantomen

Och honom behöver bara dom onda och dumma vara rädda för.

Jag får lära mig handskas med mitt obehag för det spökiga. Det är trots allt inget jag lider av till vardags, jag är gärna ensam hemma, jag kryper inte ihop i ett hörn och ängslas.

Det är inget i fobi-väg.

I väntan på att alla otaliga försök som görs runt om i världen ska ge resultat, avvaktar jag och förhåller mig lite lagom skeptisk.

Det är när vi får evidens om spökenas existens, det är då jag kan börja oroa mig på allvar.

Jag har annars sparat på en rar spökhistoria ur verkliga livet.

Det var ett äldreboende här i landet som hade ett snällt spöke boende hos sig. Detta spöke hjälpte till lite. Vilket verkar alldeles förträffligt bra, i dessa tider med personalbrist.

Han hade bland annat hjälpt upp gamlingar som trillat ur rullstolarna. Spöken som vet hur man uppför sig är en helt annan sak.

Kom gärna hem till mig och hjälp mig göra äppelmos.

spök 002

molnspaning

Mols 036

Jag gillar moln. Verkligen.

Jag gillar moln så mycket, att jag tänker på allvar gå med i The Cloud Appreciation Society. Jag har redan tryckt gilla på deras facebook-sida. Nu tänker jag ta steget fullt ut.

Blir jag medlem kommer jag att få saker. Diplom bl a. Det ser jag fram emot.

Moln var gratis storbilds-TV när jag var barn.

gunillas utställning och moln 040

Ofta låg vi gärna tillsammans, och spejade mot det blå och iakttog molnen. Det var en kul sport och en förträfflig sysselsättning att hitta så många figurer som möjligt.

Där är en anka, sa Hildegard och pekade. och medan hon sa det, förvandlades ankan, näbben drogs it, kroppen tjocknade, det blev något annat, Framför våra ögon skapades och omskapades figurerna, transformerades de till nya berättelser.

Allt var levande.

cloud2

Jag ser en hare, sa jag. Harar hittar man lätt, de är vanliga djur bland molnen. Skuttar omkring på himmelska ängar.

Drakar fanns det. Odjur. Monster.

0321_cloudstory

Moln som åt upp varandra, förenade sig, som gled isär, som amöbor förökade de sig, som jättestora encelliga djur.

Molnspaning hörde sommaren till. Då var det gott om blå himmel, gott om vita molntussar. Då fanns det gott om tid att ligga i gröna gräset med kittliga strån i ansiktet och öva upp sin föreställningsförmåga.

Till och med när man var ensam, kunde man få tiden att gå med en liten molnmeditation.

Än idag letar jag efter figurer i molnen. En av våra nedärvda förmågor, att tolka och känna igen. En egenskap som räddade livet på våra förfäder. Att kunna urskilja och särskilja. Se det som avvek, känna igen det bekanta. Det var så vi överlevde.

Nu är det  mest som kul grej. Troligtvis inget vuxna ska eller bör hålla på med. Inte ha blicken uppe i det blå. Fäst blicken  i marken, så hittar du kanske pengar.

Jag har använt mig av moln i ett par bilder. I Molnkroppar, lejonvakt, i serien Nattens bilderbok. Det var ganska längesen. På åttiotalet.

molnkroppar lejonvakt

Och i bilden Orosmoln på låg höjd.

För att vara ärlig, enligt min skissidé skulle det egentligen bli dansande dimslöjor på en äng. Älvor och sånt. Men det var svårt att få det tillräckligt esoteriskt och luftigt. Broderiet gjorde det så tydligt, begränsat och jordbundet. Det fick bli orosmoln i stället.

På låg höjd.

Trots allt en ganska bra titel. För så är det väl ibland.

1

Prins Eugen målade ett berömt moln. En stämningsfull och romantisk bild.  Mycket psykologi i den bilden. Mycket själ, om man så vill.

blaa_eugen

van Gogh målade dramatisk moln.

paisaje-de-van-gogh

Nästan psykedeliska. Sinnestillstånd mer än egentliga moln.

John_Constable_029

Den engelska målaren Constable var besatt av moln. Även han kunde sina saker.

Nej, det är ingen idé att fördjupa sig i just detta. Konsthistorien. Då tar det aldrig slut. Det är moln överallt, över alla landskap, i alla sinnen. Att moln inspirerar behöver jag inte slå på trumman för.

Det mest nymodiga molnet är väl det där datormolnet, THE CLOUD.

I molnet förvarar vi bilder och dokumenT.  Som jag nästan inte vet vad det är men som alla litar blint på.

Man har allt i molnet. Där ligger det tryggt. Där är det alltid åtkomlig. Där är det gudagott att vara.

Är det så?

”Datormoln, även kallat molnet, är en teknik baserad på användning av datorer över internet. Det är en teknik där stora ska resurser, exempelvis processkraftig lagring och funktioner, tillhandahålls som tjänster på Internet till användare som inte behöver ha den tekniska kunskapen eller kontrollen över infrastrukturen.” Detta enligt Wiki. 

gunillas utställning och moln 055

Fast, kan man verkligen lita på moln? Som aldrig är samma från ena sekunden till nästa. Som gladeligen förvandlar sig från en hare till en hund hund till en gris till en dibbedutt.

Herregud. Är det verkligen en bra grej att förvara viktiga saker i? Jag har aldrig sett ett riktigt bra, lådformat moln.

En gång skulle vi rädda världen. Eller i alla fall en fjälldal i Norge. Det var på 70-talet, när saker fortfarande kunde räddas. Trodde vi.

Men Innandalen misslyckades vi, fast vi var där och försökte på ett något valhänt sätt medan vi vi var där under en veckas tid. Bodde i tält och levde livet. Långt uppe i norska fjällen. Trondheims universitet höll i det. Det var väldigt grönt, alltihop. Grönt om i miljömedvetet.

Det var ekofilosofer där. T o m bolivianska indianer med panflöjter hade kommit.

Men det som var det häftigaste var,att vi faktiskt bodde inne i ett moln då.

Inne i ett moln regnar det alltid. Det är det som är grejen med moln.  Det var mycket underligt, att man befann sig i ett moln. På den tiden fanns det inga datafiler där. Bara regn, mjukt, ihärdigt och evigt regn.

Det är inte riktigt samma sak som dimma, även om det påminner. I molnet är det fuktigare, liksom.

I somras hittade jag en pil. Och en fjäder. Över underbara Mols på Jylland i Danmark.

Mols 061

Mols 016

Men det är sällan man ser änglar.

Men precis som när jag alltid förväntar mig att en dag få se skymten av ett troll eller en vätte när jag susar förbi en storskog, så tittar jag alltid efter änglarna. Jag förväntar mig att de finns och att de tids nog visar sig för mig.

Även om jag troligen vet bättre.

cloud_cross

Det skulle vara så roligt, att få se dom stiga ner. Med eller utan harpor. Med eller utan jubelsång.

Speciellt över havet framåt solnedgångstiden kan det bli anslående häftiga moln. Moln med guldkanter och himmelskt ljus och ljusstrålar som en jättestrålkastare.

Som gjort för änglar.

Men även om just jag inte har lyckats se dom, så har andra gjort det.  Som här, tagna på bar gärning  av Agneta Arpi. Här har vi beviset.

änglar över Vallda, Agneta Ekstrand

Änglar finns.

I alla fall fluffiga molnänglar. Och så finns Små lätta moln med Pugh

Jag kommer från Trafalmadore

Att jag är från Trafalmadore, det påstår i alla fall Ess, min sambo. Vi har nu känt varandra i över tjugo år, så han borde veta. Ingen annan än han har kommit på mig, och det är antagligen för att  Ess gillar Kurt Vonnegut.

Mest säger han det när han inte begriper sig på mig. På skämt, antagligen, får man hoppas. Troligtvis tror han, att trafalmadorerna är lite speciella.

Och Trafalmadore finns. I alla fall finns det i Kurt Vonneguts bok Slakthus fem, och i filmen kan man t o m se, hur där ser ut.  Jag har inget emot att komma därifrån. Jag är riktigt glad för att få komma från Trafalmadore.

tralfamadore21

Idag var första gången jag googlade på ordet, och till min glädje såg jag, att det finns även på internet. Kolla själv: Trafalmadore

Så jag är gärna trafalmadorian. Jag är inte så insatt i hur Kurt tror att det ser ut där, men jag har min egen, mycket klara bild av den världen.

För idén om att vara utomjording har väl alla haft? Eller åtminstone har väl många haft den känslan att vara lite artfrämmande i den egna familjen? Att man illa passar in, att folk ser på en med en viss blick, skakar på huvudet och vänder sig bort?

Då började i alla fall jag ana.

Jag vill gärna se mig som något som dumpit ner på grund av ett och annat oupprett missförstånd och sen tvingats bli kvar hos fel människor.

När mina vuxna var extra infallsrika berättade dom alltid , att jag var hittebarn. Funnet i skogen, när de egentligen letade bär, svamp, rötter. Eller samlade ved. Och i sin allra mest klädsamma människokärlek behöll dom mig.

hittebarn-1

Fast ändå lite på nåder.

Så jag bestämde mig tidigt för att inte höra till. Allt tydde ju på det.

Jag var snäll och god och lydig och lugn. Inte alls som mina två syskon, som var vanliga människobarn, oregerliga, vilda, fräcka och jämt ute efter att skada mig rent fysiskt.

Dom slogs, gärna och ofta med varandra. Kom jag i vägen, slog dom mig också. Fast jag var äldst.

Sånt gjorde aldrig jag. Min medfödda trafalmadoriska känsla för rätt och vett förbjöd mig att hålla på med sånt.

Jag fattade saker, och jag ville bara få reda på mer och mer. Det var definitivt inget naturligt beteende. Det visade med all tydlighet, att jag var här på ett mycket specifikt uppdrag. Att suga i mig kunskap som en svamp och på så vis bidra till Trafalmadores kartläggning av livet på jorden.

Jag hade fantasi, men det klart, det hade min smågalna mor också. Så rent genetiskt kan jag i just det fallet inte skylla på mitt trafalmadoriska arv.

Fast under lång tid visste jag inget om min intergalaktiska hemvist. Jag trodde jag i min enfald, som ju också kan vara ett utomjordiskt karaktärsdrag, att jag var prinsessa. Visserligen bortbytt, men snart skulle kungen komma och hämta mig hem så jag kunde tillbringa resten av min barndoms dagar i den av rosor överfulla slottsträdgården. Sen skulle förmodligen prinsen komma och med honom det lyckliga slutet och evigt liv i salighet.

Jag hade på fullt allvar för mig, att jag en dag skulle överraska alla genom att ömsa skinn som en orm mitt framför ögonen på alla och därunder skulle det finnas  allt det vita,skära, blonda, ljuva, prinsessiga.

Det här var långt innan Disney kom på att det var dags för en lite mörkare prinsessvariant..

princess-tiana-and-paa4781

Fast ibland hoppade jag över prinsessstadiet och ville vara drottning direkt. Och under en mycket förvirrande tid kunde jag dessutom inte välja och försökte vara båda samtidigt.

Men det var inte bara för svårt, på gränsen till omöjligt, det var alltför schizofrent för att vara hälsosamt i längden.

Prinsessstadiet gick som tur var över och då fanns det utomjordingarna kvar. Jag menar, om dom nu hade hittat mig, då hade jag väl ramlat ner från skyarna en stjärnklar natt. Det kan väl trots allt inte vara alltför ovanligt.

Och det  var ju ett rejält strå vassare än prinsesstjafset.

Dessutom fick jag bara en enda gång vara prinsessa med pappkrona och allt. På karnevalen. Annars var jag alltid indian, i alla år. Flätor hade jag ju. mor köpte bara en fjäderskrud,  lite krigsmålning i ansiktet med läppstift och lite fransar på byxorna så var det klart.

Inte ens flickindian fick jag vara. Squaw.  Jag var tvungen att vara hövding.

fasching-64861-indianer-kopfschmuck-federn

Bara en gång som sagt fick jag vara något fint. Och det slutade med elände. Jag var elva år och utklädd till en tyvärr ganska bedrövlig prinsessa. Och så  vart det dans och jag blev uppbjuden av en cowboy. Jag blev naturligtvis förskräckt och sprang .

Som en patetisk Askungen.

Ingen cowboy kom och provade skor på mig, sedan.

Först senare förstod jag plötsligt vem cowboyen var. Det var HAN. Honom som jag var hemligt kär i. Det kunde blivit en skimrande romans och evig salighet om jag inte hade låtit min blyghet styra mina fötter.

Vilket visar, att jag skulle ha blivit en riktig usel prinsessa, när det kom till kritan.

Utomjording är bättre.

Innan Ess introducerade mig för Trafalmadore hade jag inget namn på min planet. Att det var fint och inte som här, i denna förvirrade värld visste jag däremot. Där var det ordning och inte så invecklat och komplicerat som här. Inte lika obegripligt veligt. Inte så korkat grymt och orättvist.

Har man liksom inget riktigt land, inget riktigt hem, inget riktigt folk,  ingen riktig tillhörighet utan knuffas omkring än hit, än dit, blir det lite svårt med identiteten. Man hör liksom inte hemma här på jorden, inte någonstans. Rotlös blir man.

Möjligen kan man utveckla rejäla luftrötter, som håller en kvar i tillvaron om man hat vett att klänga sig fast i det som står närmast. Men såna där rejäla rötter som gräver sig ner i myllan och förgrenar sig i historien och i traditionen. Det är såna man ska ha.

Grips man då av vemod får man  fixa det med en fiktiv värld. När andan faller på.

När man känner för att göra sig lite märkvärdig för sig själv. Ska man vara en evig främling kan man likaväl ta i rejält.

Trafalmodore är helt ok. Och enligt Wikipedia riktigt  intressant. Dit kan jag återvända, kanske, om det blir för mycket stöveltramp och odemokrater och annat mörkerfolk som gör livet obekvämt diffust och osäkert för såna som mig som har problem med rötterna.

Då får man hoppas, att räddningen finns där, på Trafalmadore.

tralfamadore-ian-anderson

Cirkusliv och halleluja

För någon vecka sedan körde jag nästan dagligen förbi Cirkus Scotts jättestora tält. Det reste sig i sin gigantiska storhet över trädtopparna borta vid Slottsskogen. Jag greps inte av längtan, att ta mig in på någon föreställning, för jag hör till den lilla, lilla minoriteten här på jorden som inte är svag för cirkusar.

Jag har aldrig velat rymma med cirkusfolket och bli trapetsprincessa eller lindanserska med parasoll. Jag har inte ens velat följa med för att knipsa biljetter. Eller för den delen, sköta om djuren.

Efter alla mina underliga upplevelser av cirkus har jag vett att numera hålla mig därifrån.

Jag blir bara så nervös av trapetsnummer där det slängs människor omkring på ett så våghalsigt och övermodigt sätt. Jag blir lika orolig av jonglörerna, att dom ska tappa allt det där som dom så intrikat hystar omkring. Eller av att se akrobaterna stapla allt fler av sig själva ovanpå varandra i omöjliga pyramidala formationer som när som helst kan rasa ihop, inte olikt ett korthus.

Och clownerna har jag aldrig gillat. Inte den röda, med sin näsa och sin skrattande mun som alltid får vara sinnebilden för människan som på ytan är glad men innerst inne gråter. Och den vita clownen må ha sina ädla rötter i commedia de l’ arte, han är ändå bara en arrogant skitstövel.

Fast jag har faktiskt en gång för länge sen hjälpt en kollega och vän att sy tre figurer i naturlig storlek. En röd clown, en vit clown och en jonglör. Jag begriper inte, hur vi fick till det. Med begränsad kunskap i ämnet och så lite engagemang för uppgiften.

Trots detta är en av mina absoluta älsklingsfilmer Himmel över Berlin, och där förekommer, vid sidan av änglarna, som jag gillar skarpt, även cirkusfolk och en cirkusprinsessa. Och visst är det en ångestskapande scen när hon trasslar omkring i linorna och svänger sig ut i cirkustältets rymd och ängeln håller ett förskräckt och osynligt men förhoppningsfullt vakande öga på henne. Den bekräftar hela min existensiella fasa vad gäller dylika bravurnummer.

”Cirkus är en nöjes- och konstform med tonvikt på förevisning av akrobater, jonglörer, luftartister, clowner och dresserade djur i en rund arena kallad manege.” står det  i Wikipedia. Dresserade djur ska jag återkomma till. Dom är också fasanfulla.

Ser man sen, att cirkus har sina rötter i det gamla romerska riket förstår man ju, att det handlar om ett gement sätt att hålla folk på plats med lite blod, svett och underhållning. Även om det var kapplöpningsbanor från början. Och att riktiga cirkusar först kom på 1700-talet. Hippodrome i London var första fasta cirkusen. Sen har det bara rullat på.

För mig hör cirkus ihop med andra ambulerande nöjen, folksfesten, t ex. Den där doften av sågspån, fuktigt, söndertrampat gräs och tillfälliga arrangemang.

En cirkus har jag har jag faktiskt besökt, som barn, en mycket liten en som hette Cirkus Althof. Den slog ner sina tältpålar i ett område nere vid floden, In der Bleiche. Vi passerade detta ställe varje dag på väg till skolan. Mycket spännande hände där, alltid. Där byggdes också så såmingom stans första allmäna lekplats.

Vad som framför allt intresserade mig då, var lejontänjaren. Han var utklätt till Tarzan, med ett sånt där spräckligt djurhudsplagg med en axel bar, så man riktigt såg hans spelande, urstarka muskler, när han svingade piskan.

Han var precis så där exotisk och obegriplig så att man blev kär i honom. Ändå gick det  i mitt fall inte så långt att jag ville rymma med cirkusen. Som tur var.

Det hade varit ett oklokt beslut, eftersom han strax efter besöket i vår stad blev inte direkt uppäten men ändock dödat. Av sitt älsklingslejon dessutom, stod det i tidningen. Hon hade blivit svartsjuk när han hade vänt henne ryggen för att träna ett annat lejon och då rann det liksom till för henne. Ett språng, en dask med den kloförsedda tassen, och cikusen hade i ett nafs blivit av med sin lejontämjare.

Ett senare cirkusminne var från när min lillebror och jag besökte en cirkusförställning i Göteborg. Där fanns det ett gäng hundar, som spelade fotboll. Det var säkert pudlar, det brukar det vara. Dom verkar så lättränade.

Min lillebror var inte så värst imponerad, han klagade efteråt på, att hundlagen inte hade bytt sida i halvlek.

Mitt absolut värsta cirkusminne var för x antal år sedan, uppe i Gerlesborg. Jag var där i något ärende, tillsammans med en kompis och kollega från Frölunda kulturhus. Hon hade grymt stort nätverk inom det mesta, kultur, musik, cirkus, hon kände alla. Hon kände således även cirkusdirektören för den, (jag ska inte säga vilken), cirkus som slagit läger i närheten. Vi skulle åka och hälsa på, en kväll efter föreställningen. Väl där, släpptes vi in i hans, direktörens, husvagn.

Men det skulle inte dröjda länge, förrän jag ångrade bittert, att jag givit mig in i detta.

Han var på ett absolut vedervärdigt humör, grinig, arrogant, spydig och öppet ondskefull. Inte på oss, utan på några av sina stackars artister, som också befann sig där. Han var elak som fan, jag måste bara få säga det. Och dom var gråtfärdigt elaka tillbaks. Det bara haglade cynismer och undertryckt, ångstladdad förtvivlan.

Dom kanske hade haft en riktigt dålig cirkusdag. Allt kanske hade gått snett. Den råbarkade, nordbohusländska publiken kanske hade buat ut dom.

För det måste det ha varit. Förtvivlan. Det bekräftade verkligen alla min föreställningar om livet på en ambulerande cirkus. Människospillror, på randen av själsig undergång.

Dessutom byggdes det upp ett rejält åskväder utanför. Det bixtrade varnande, brakade coh dånade olycksbådande, som på beställning. Djuren i sina inhägnader bölade, skriade, skrek på hjälp, uppskrämda och övergivna.

Det var hemskt alltihop. Som att sitta där med en medhjälpare till djävulen själv. (Senare såg jag honom leda en förställning, och till min häpnad var han hur tråkig som helst. Stiff och stel, rabblandes sina cirkusrepliker som en mekanisk docka i cylinderhatt. Var var den nu, ironin, den diaboliska undertonen, sarkasmen, det självutlämnande hånet?)

Där i sin husvagn utanför Gerlesborg var han mer som tagen ur den fantastiska serien Carnivàle, som gick på TV för ett antal år sedan. Den om det kringresande cirkussällskapet på 30-talet, mitt under depressionen, som visade sig handla om den eviga kampen mellan det goda och det onda. Där hade han verkligen platsat. På den onda sidan.

Ska det vara cirkus för min del, får det bli nycirkus. Det tycker jag om. Det är vackert och poetiskt och otroligt på ett snyggt sätt. Och så slipper man dom där sorgliga, dresserade djuren.

”Djurhållande cirkusar har utsatts för kritik”, står det i Wiki. ”Långa transporter, onaturliga miljöer och små burar har ansetts innebära stress och lidande för djuren.” Och ”Vissa dresyrmetoder har även betraktats som plågsamma” Håller helt med och nu är det ju mer eller mindre förbjudet med en egen myndighet som håller efter dom, vilda tigrar som far genom brinnande ringar är ett minne blott. Fast hundar kanske fortfarande får göra så. Vad vet jag.

In der Bleiche, där allting hände, etablerade sig också ett annat ambulerande elände. Även här var det i tältform och visst var det lite av cirkus över det också. Det var de frireligiösa, som kommit för att frälsa.

Framför allt oss barn slog dom sina klor i. Vi var gefundenes Fressen. På vår väg förbi när vi spankulerade hem från skolan. Nyfikna. Alltid beredda på att få göra nya erfarenheter.

Och detta var verkligen nytt för oss. Vi var ju alla lydiga protestantiska och snälla katolska barn. Väldigt långt från synden.

Med frejdiga sånger och underbart spännande historier lockades vi in i tältet. Oj, vad det sjöngs! Jag minns framför allt en sång, fulländad i sin dramaturgiska uppbyggnad: om den dumme som byggde sitt hus på sand och hur regnet kom ner och sköljde bort det och sen i andra versen om den kloka som byggde sitt hus på trygga stenen. I tredje versen fick vi reda på att stenen var Jesus. Vi fick gestikulera illustrativt med händerna. Det var riktigt roligt.

Dom hade allesammans milda röster fulla av omsorg och ett insmickrande, beskyddande sätt. De lindade sig om oss som listiga ormar. Min lillasyster var helt betagen. Hon var i stort sett fräst och klar för himmelriket. Hon hade inga problem med detta, allt var underbart.

Jag var, trots min då barnsliga enfald inte så lättövertygad. Det var nämligen det där med att dom ville ha en om än inte skriftlig så dock muntlig, offentlig syndabekännelse. Det hade jag genuint svårt för. Inför alla lyssnande öron.

Jag kunde bara inte. Inte vet jag, om det var för att jag inte kunde komma på något att bekänna, eller om det var så hemska saker jag hade gjort mig skyldig till, att jag inte fick det över läpparna. Troligen var det bara blygsel.

De lät mig gå så småningom, ofrälst, en förstockad syndare i barnformat, en felsatsning.

Fast det var inte sista gången jag var på tältmöte i frikyrlig regi. Under min tid i USA fick jag som nioåring uppleva ett gigantiskt massmöte med en av dom stora predikanterna. Jag minns inte vem, kanske Billy Graham, det var i vilket fall hur stort som helst. Extrem högljutt, extremt varmt. Solfjädrarna gick på högvarv i händerna på storvuxna, svarta madammer som gladdes, var saliga och levde rövare.

En alltigenom välarrangerad, interaktiv cirkusföreställning med väldresserad publik och med spännande highlights. En domptör av stora mått långt där framme, med sin osynliga piska som han lät vina över sin gastande, lycksaliga publik.

Hallelujan stod högt i tak. man kan inte säga annat. Det var både plågsamt och oändligt långt tills det var över. Men jag slapp i alla fall att erkänna några synder.

Så vad ska jag säga om cirkus. En sak bara: tacka vet jag Monte Pytons flying cirkus. Dom var i alla fall tokroliga och inte det minsta religiösa.

Framtiden är här

fortune telling 13,611

Jag har aldrig blivit spått i handen. På riktigt, alltså.

Mer än att jag  juxade lite med det i barndomen, med kompisarna,  visste vad livslinjen och ödeslinjen och kärlekslinjen var.

Men så kunde någon av dom brutna och det var hemskt och olycksbådande och så småningom var det inte roligt längre.

Att försöka få tag på info från framtiden är lite som att ge sig in i förbjudna trädgårdar och palla äpplen.

Det var förknippat med en viss risk.

Nyårsaftnar i min barndom  hölls det alltid på med blygjutning. Man smälte metallen och med små skopor hällde man lite av det i kallt vatten.

Då bildades det roliga och intrikata former, som alla hjälptes åt att tolka. I dessa figurer kunde man se vad som väntade i det nya året.

bleiguss

För det mesta liknade det skepp, så det spåddes alltid långa resor över havet.

Vilket man sen såg fram emot med tillförsikt och viss spänning. Sen glömde man allt och återgick till sin vardagliga vardag.

Nästa nyår fick man nya skepp.

Men trots allt verkar det universalt mänskligt, att försöka se in i framtiden och styra över det som ska hända.

Tarotkort har jag alltid känt en dragning åt, det är häxan i mig, som vaknar till liv. Nej, förresten, det är dom vackra, mystiska bilderna, det svårgripbara, mångbottnade.

En del bilder är favoriter, de känns inspirerande.

Andra är dystra som hämtade ur gotiska gravkammare.

spå 003

Men bilderna kan man använda till allt möjligt roligt, utöver att spå. Det är lite självterapeutiskt, att betrakta symboltunga bilder och låta sitt omedvetna konstruera trovärdiga svar på de frågor man ställer.

Men samtidigt är dom där korten också väldigt skrämmande, dom hamnar lätt upp och ner i en läggning och förvränger då sin innebörd till otäcka, negativa saker.

Det är klart, dom dystra, hemska får ju också sin motsats, det blir lite, lite bättre.

Ungefär som i törnrosasagan, när den onda fen förutspådde, att hon skulle sticka sig på en slända och dö. Som tur var, fanns det en snäll fe kvar, som kunde rucka lite på förbannelsen och omvandla det till 100 års sömn.

En liten men avgörande förbättring.

Men man kan hålla på. Och leva i förställningen, att man har kontroll över det som ska ske. Att man kan förbereda sig. Att man får svar och vägledning när man står inför ett och annat val.

En gång gick jag till ett av Sveriges mest kända medier, när hon hade vägarna förbi. Av ren och skär nyfikenhet.

Man måste passa på, annars lär man sig inget.

Hon var mycket vän och alldaglig och talade med en tyst och snäll röst om sina gåvor.

Därefter fick var och en komma fram till henne på en snabbseans och ställa en fråga.

Då insåg jag med full kraft och med  inte så lite fasa, att det var en hel del folk där med hemska sjukdomar och riktigt jobbiga problem.

”Komma jag att bli fri från min hjärntumör?” frågade en.

Då förstod jag till fullo, vilken marknad spåeriet och i dess förlängning också helandet utanför den traditionella sjukvården, har. Det var en ganska ruskig upplevelse.

Och inte hade jag någon fråga att ställa.

Man slapp, då gjorde hon en allmän utsago. Om mig sa hon, att hon såg en massa färger, och att jag med dom gjorde folk glada. Och att hon hörde silverklockor.

Färgerna är ok. Men silverklockorna väntar jag fortfarande på.

Redan när jag var arton fick jag tre kinesiska mynt och boken om I Ching, förvandlingarnas bok, av min dåvarande pojkvän. På den tiden var det något kittlande okänt med kinesiskt spådomkonst och det var kul att kasta mynten och pussla och räkna och sen läsa hexagrammet och det kunde man ju tolka lite hur som helst.

Jag har kvar både boken och mynten. Fast riktiga I-chingare i Kina använder röllekepinnar av olika längd. Det står  i bokens anvisning.

Annars har jag ben som jag kan kasta. Det är en liten påse jag köpt i Sydafrika, afrikanskt spåkonst. Påsen innehåller ben, kärnor och stenar.

spå 005

De två större benen är mannen och kvinnan, de små är barnen och familjen, kärnorna är förfädernas andar, och positiva krafter, de röda stenarna är krokodilerna lika med de onda krafterna, de gyllene stenarna är ögonen och står för visdom och uppfattningsförmågan.

Allt detta kastar man och sen måste man dra linjer och läsa av, vad som sägs.

Jag har aldrig hållit på med detta, jag har det bara som en rolig sak. Det kostade 47 rand, står det på lappen. Verkar billigt för så mycket afrikanskt häxkonst.

Jag är övertygad om, att det är något man snott ihop för blåögda turister som vill nosa lite på magin och rysa lite för att det är riktiga ben i påsen.

Jag vet inte, från vilket litet, oskyldigt djur. Antagligen kyckling. Dom finns det gott om överallt.

För säkerhets skull har jag också en påse med allsköns stenar i många, fina färger. Som skydd mot ondska och dåliga vibbar.

Min månadssten är bergkristall. Därför skulle det sitta fin med en riktig spåkula.

Jag vet inte riktigt, hur jag gled in på detta med att spå sig och krafsa omkring i det ännu inte skedda. För egentligen var det om aurafotografiet, jag skulle berätta.

När jag var i Tallinn för några år sedan, med jobbet. Där kom vi förbi en liten kan man säga affär, där man kunde fotografera sin aura.

Min aura var jättefin, mångfärgad, en regnbågsaura.

aura

Den har jag alltid varit lite stolt över och haft polaroiden uppsatt på väggen vid mitt skrivbord, som en uppmuntran. Fast jag vet, att med auror är det som med konditionen, det är en färskvara. och ändrar sig från stund till stund.

Dessutom vet jag inte, om det finns auror.

Och jag vet naturligtvis, att finns dom, så lär man inte kunna fotografera dom. Att någonstans är det är någon som bluffar. Som tar våra pengar och skrattar åt oss bakom vår rygg.

Så jag googlade och fann lite förklaringar hur dessa fotoapparater fungerar. Bluff är bara förnamnet.

Googlar man, kommer alltid in på en herrans massa andra närliggande ämnen.

Så vips, hade jag gjort ett gratis chakratest. Sju chakran och så ett nypåhittat, fotchakrat.

Jag fick reda på vilka av mina som var bra och vilka som inte dög alls. Och, jag måste ändå lita på en åtminstone rudimentär självinsikt, inget stämde. Överhuvud taget. Fel, fel, fel.

Så var det med det.

Och apropå regnbågsauran:

En gång var jag på kurs, jag fick den i utbyte mot ett broderi.

Jag hamnade på en kurs med en välkänd amerikanska som var expert på och som skulle lära ut självkännedom och framgång och lycka förstås,  som grädde på moset.

Först fick vi skriva på en lapp om att vi utsatte oss för henne på egen risk.

Det var nog klokt, det fanns en del sköra, saktmodiga och tillika modfällda unga män. Där kunde det spåra ut rejält.

Sen gick det som det gick vad mig anbelangar.

Jag var obstinat på det där tyska sättet, påstod hon. Dessutom fick jag en obstinat huvudvärk som höll i sig under hela kursen.

Utöver det fick jag tre inneboenden, som inte hade någon annan stans att bo och fick agera taxi åt kursledaren  genom att köra henne hem till Gråbo varje kväll.

Hela kursen var ett äventyr som inte ledde till någon större förändring. Den började med, att vi fick sitta två och två och stirra varandra i ögonen under lång tid. Min partner hon sa, att vad hon kunde se, så var jag en mycket gammal själ.

Vissa på kursen hade uppenbarligen mer esorterisk intuition än jag.

Och här föreligger alltså en motsägelse: Regnbågsaura betyder att man är en healer och att det är en första vistelse på jorden. Så vadå, gammal själ?

Vi fick göra en hel del andra roliga sker, trä på oss skyddsauror varje morgon. I en färg vi gillade. Jag valde svart. Bara för att jävlas.

En kille hade svårt att trä på sig sin, den fastnade och han fick den aldrig upp över knäna. Så även imaginära prylar kan trilskas.

I slutet fick vi för gruppen redovisa vad vi ville hålla på med, yrkesmässigt, alltså.

Eftersom jag redan var i full gång med det konstnärliga, ville jag gärna fortsätta med det. Men det gick dom inte på, i alla fall inte den stabila, jordfasta medhjälperskan, hon köpte det inte.

Jag skulle hålla på med Yoga och sånt, sa hon, besserwisseraktigt.

Jag vägrade omskola mig till yogalärare. Så obstinat är jag.

Inte kunde jag lita på henna kursdam. Hon hade ju gift sig med en gammal kompis från förr i tiden , en som åt skirat smör på marsipan. Vad säger det, säger jag bara.

Däremot har jag haft stor glädje av att göra tajchi. Det är bra för rygg och välbefinnande. Meditation i rörelse. Kul är det.

Först gick jag hos duktiga Gudrun Gylling och lärde mig lite. Det var mjukt och trevligt. Andligt och lugnt.

Sen bytte jag till en japansk karatemästare. Han var hård och disciplinerad och tvang oss alltid att börja med att tvätta golvet i dojon innan vi fick sätta igång.

Sen lärde jag mig resten i en bok.

Men:

För att återgå till spådomarna, så kan man ju undra.

Så mycket ståhej det har varit med Mayakalenderna och undergången, så borde alla ha lärt sig läxan.

Man kan inte tro på någon, Inte ens Mayaindianerna.

Undergången lär nog komma, men sakta, vi förtär oss sakta men säkert, vi förtär jorden och jordens resurser, vi utrotar allt även oss själva, men det tar lite tid.

2012 överlevde vi trots allt, tros spådom, trots uråldriga och svårtolkade kalendrar.

Med knapp nöd.

För mig känns det inte så relevant längre, att peta omkring i framtiden. Det mesta har liksom varit och allt har lagt sig till rätta. Jag vet vad jag håller på med, och jag behöver inte lägga blommor under huvudkudden för att få reda på vem jag ska giftas med.

Det man har kvar att undra över är väl om man någonsin får några barnbarn och ens dödsdag.

Men den vill jag inte veta i förväg. Det får bli en överraskning.

Det roligaste som återstår är kinesiska lyckokakor man kan köpa när man äter dumplings på stan. Om man bortser från de mest snusförnumstiga påståenden som ”Du tror på framtiden”  kan man få ett och annat uppmuntrande tillrop, som den här nedan.

spå 004

Ensam i dimmig skog

Ibland kan man också på jobbet uppleva magiska saker. Det beror alldeles på, i vems sällskap man är.

Som kommunalkulturarbetare får man sitta med i både det ena och andra sammanhanget, inte alltid hundra procent roligt, ibland inte ens uthärdligt.

Men en gång satt jag med i ett riktigt intressant sammanhang. En grupp, som beredde, eller åtminstone hade åsikter om när det planerades nya byggprojekt. En grupp bestående av biologer,botaniker, arkeologer, arkitekt och så lite kultur (=jag).

En viktig grupp. Som hade till uppgift, att redan från början säga ifrån, när planerna gick över styr och krockade med en massa kulturintressen.

Gruppen lades ner sen. Av dåvarande kulturchef. Synd.

Det var mycket man lärde sig i den gruppen. Om att det finns skyddade vattensalamandrar, som man måste ta hänsyn till. Tyvärr trivs dom i vattengravarna på golfbanorna  så de var inte till mycket hjälp om man ville hindra byggen av golfbanor i kulturhistoriskt rika miljöer.

Ibland åkte vi på studieutflykter. En gång till naturskyddsområdet längs Nordre älv. Mycket fina, gamla odlingsmarker, gamla gårdsbebyggelser, åldriga namn på gårdar. Och fina, underbara skogar, med fågelsång och blandade träd.

Biologen i sällskapet hade varit där många gånger. Också, när skogen var betydligt yngre. Han ledde oss in och fram till ett bokträd.

Det var där det magiska fanns. En kvinnofigur, naturlig storlek, som ristats in, när trädet var ungt. Nu hade hon vuxit till sig,  hon hade vuxit på höjden och ristspåren hade breddats i takt med att tiden hade förflutit,. Det som hade varit tunna rispor hade blivit till breda fåror, djupa spår.

Alldeles ensam stod hon där. Som en fruktbarhetsgudinna, ett skogsrå.

Tiden gick, och jag tänkt på henne ibland. En gång försökte jag hitta tillbaks till henne. Det gick inte.

Härom veckan träffade jag på biologen igen. Och han hade en fantastisk karta i sin dator. Han kunde visa mig precis, var hon står och väntar.

Dimmiga, rimfrostklädda onsdagen bestämde jag mig. Jag tog ledigt  några timmar, hämtade bilen, kameran och broddar, och gav mig ut på jakt efter den mytologiska varelsen, som jag visste, stod och väntade.

Alldeles ensam i dimmig skog.

Det var tur, att jag hade tagit med broddarna. Det var isigt värre på sina ställen. Jag kände mig en anings övermodigt dum, där jag gick. Vad hade jag här inne i denna vinterskog att göra? Jag känner mig alltid lite kusligt allena i en tom skog. Visserligen hördes ett och annat underligt fågelljud men det var långt ifrån det glada kvittrande jag mindes från vår utflykt, det bara underströk ensamhetskänslan. Och dumdristigheten.

Det tog ett tag. Men jag hittade. Först stötte jag ihop med skogsråets lilla sällskapsdam. Hon som aldrig haft något huvudet, men nog hade hon integritet!
dimma 128

Sen tog det en stunds irrande och letande, men jag visste, att jag var nära. När som helst skulle hon uppenbara sig för mig. Hon fanns, det visste jag. Hon kunde inte bara försvinna. Såvida inte någon skogsman hunnit huggit ner trädet.

Det hade han inte. Här var hon, lika förnöjt leende, lika självsäker och glad. Inte ett dugg bekymrat över ensamheten. Troligen glad över mitt besök. Hon visste hela tiden, att jag skulle komma tillbaka.

dimma 131

dimma 133

dimma 138

Nu har vi återknutit bekantskapen. Nu vet jag precis, var hon håller hov. Och kan hälsa på henne igen. Hon har lovat, att inte försvinna.