Alla Hjärtans dag

13022016-DSC_3623

Alla vet vid det här laget vilken dag det idag.

Den alltigenom kärleksfullaste dagen av alla.

En dag vi lånat in utifrån, det finns ju ett så stort behov av att få visa och ge och få lite  kärlek.

Speciellt nu, nu behövs en dag som denna hur mycket som helst!

(Facebook har gjort det extra lätt att skicka en kärleksfull hälsning via meddelanden., ovanför tummen upp finns det idag ett litet rött hjärta, med en pil igenom).

 

Men lurigt är det, och begrägligt.

Det kan lätt bli ännu en snuttefilt att klamra fast sig vid, när orosmolnen, oginheten, snikenheten, girigheten och egoismen tar sig an vår vardag.

När kärleken sträcker sig inte längre än näsan räcker.

När ondskan faller som regn, när hjärtan slutar sig alltmer, på allt fler.

Bommas igen, reglas, låses med flerdubbla slag.

För säkerhets skull.

När rädslan griper om sig, kring sig, med vassa klor river den, klöser den oss blodigt:

Låt oss älska varandra, vi nära och kära, denna dag som idag är. Så vi i kan fortsätta att stänga våra hjärtan för dem vi inte känner, som mest av allt, just nu, i denna stund, behöver oss.

Och vad med dem som hör till oss, och ändå: vars hjärtan, tyngt av ensamhet, för länge sedan skrapats rent på kärlek?

Som tömts på blodrött blod, som tappats i golvet alltför många gånger. Skamfilats av tiden och av slarv och oförmåga.

Som aldrig fått vad de behövt.

Som fått klara sig utan och överlevt ändå.

Oälskade. Övergivna. Urholkade.

Tomma kärl, spruckna krus.

Bortglömda, av ren oförstånd eller med berått mod.  Borttappade längs vägen.

Åsidosatta.

Gråa hjärtan, inte röda, fyllda av damm och dimma. Fyllda av sorg och ensamhet.

Dessutom:

Vi har ju alla våra ärr, våra blåmärken, våra blemmor, våra missfärgningar och smutsfläckar.

Så är det bara.

Låt oss hjälpas åt att plåstra om våra hjärtesår. Så hjärteblodet inte läcker ut i onödan.

Vi behöver vår hjärtekraft, vår empati intakt.

 

Det är ju trots allt alla hjärtans dag idag.

I morgon kan det faktiskt vara för sent.

 

 

 

 

 

 

 

Dagens dikt

främling3

FRÄMLINGENS TALAN

Min själ är ett träd

mitt ansikte ett löv

jag sjunger i vinden

dansar i full storm.

Vinden bär mig

bär mina sånger

vida omkring.

Fragment av mina ord

återfinner jag

i rännilar

idikeskanter

under de tystaste träd i skogen.

Om jag stannar

eller ger mig av

är likvärdiga handlingar.

Men tystnar jag

kommer glömskan att sluka er.

Tystnar min sång

kommer världen att gråna

dimman kommer att leva

i er alla.

Jag är rörelse

jag är ord

jag är närvarande

närhelst

jag lyfter min blick

mot den som står bredvid.

Även om jag aldrig släpper er

innanför mina ögonlocks murar

finns jag intill er.

Jag dansar i vinden

jag sveper fram

över de dödas gravar

över de levandes hus

över vaggorna

över brudsängar

in i era hemligaste drömmar.

Varje dag dör jag i eld och blod

varje dag föds jag i aska och regn.

Jag lever av nödtvång

att stå främmande inför er.

Jag är er gåta.

Jag är den som tar hand om

era glömda ord.

Jag återför era glömda sånger

till källan.

Där de hör hemma

längst ned i era hjärtans brunnar.

Så länge vinden bär min sång

så länge min själs träd

har sina rötter i er rädsla

kan ni inte undvara mig

kan ni inte undgå mig.

Jag är främlingen.

Främmande kommer jag att förbli.

Winter Wonderland

18012016-DSC_3415

I helgen blev det vinter på riktigt, det var snö och vitt och det var så in i vassen soligt. En önskedag.

Och idag vaknade vi här i väst till en värld helt begravd i det vi så innerligt längtat efter, massor med vit, underbar snö.

Winter Wonderland och julstämmning en hel tråkig månad för sent.

18012016-DSC_3420

Plötsligt är det som man minns det, barndomsdrömmar och barnboksvintrar.

Sådana här vinterdagar har dagar andra namn:

snödag

tödag

dimdag

frostdag

halkdag

fåkdag

soldag.

Och en extra dag ska vi ha, en brådd-dag. Inklämd som extra helgdag mellan f d söndag och måndag, hela vintern lång.

16012016-DSC_3301

Så i förrgår var det soldag på riktigt och alla människorna var ute och gladdes, upplivade av den skoningslöst glada solen.

(Kors vad det vimlar av mänskor idag, är det rea nej det är soldag) så skulle man kunna travestera. Det var riktigt hemtrevligt med så mycket folk, man behövde inte känna sig det minsta övergiven.

Man var omgiven. Av alla dessa lyckliga mänskliga varelser i vinterkläder och rosig hy.

Det var de spänstiga, ensliga springarna, de som aldrig ger sig, oavsett väderlek, de tvångsmässigt drivna. Men också de med nyårslöftet om en sundare livsstil fortfarande aktuellt.

Sedan så var det det trogna, tappra hundfolket.

Och de med pulkor och välpacketerade barn.

Men mest var det par som spankulerade, unga och äldre och gamla, mer eller mindre fort och målmedvetet drog de genom den vintervackra Hisingsskogen.

16012016-DSC_3338

Jag är som alltid ensam ute, jag är den som går för mig själv, inte speciellt snabbt, som stannar till, som tittar, som betraktar.

Just den här Soldagen tog jag turen ända bort dit där alla husen tar slut, där staden liksom upphör och en liten stig leder in i djupa skogen.

16012016-DSC_3337

Precis där känner jag mig alltid en anings aning våghalsig, eftersom väldigt, väldigt få går just den vägen.

Här brukar det vara bara jag, plus alla fina träd och alla de osynliga djuren.

Så snart jag känner att det finns någon bakom mig som närmar sig med ack så raska steg griper småpaniken mig i nackskinnet, jag tänker: mörkermän, mördare, pervon, galningar.

16012016-DSC_3334

Jag behöver en hund. Definitivt. Jag vill ha en hund.

Jag vill inte begränsas av misstänksamhet och rädsla. Jag vill gå just den här vägen, jag vill gå genom granskogen, ut på ängen, möta de stora stiliga ekarna med bänken under och ridån med björkar längre bort.

Jag vill gå förbi hägnen med ardennerhästarna och nordsvensken och säga hej. Utan att se mig om över axeln.

16012016-DSC_3349

Så det får bli en hund snart.

En gång, när vi skulle köpa huset, provgick jag Hisingsskogen för att se om jag skulle kunna trivas här. Jag kom ju från östra stadsdelarna, med Delsjöområdet som granne.

Jag är intensivt beroende av skog.

16012016-DSC_3348

Då mötte jag trevliga människor som sa hej och som log. Det avgjorde saken.

Numera är jag inte lika självklart övertygad om allas trevlighet. Jag är inte bara lite rädd för vanliga dårmördare, jag är minst lika skeptisk mot eventuella politiskt triggade mörkermän.

Jag har liksom blivit en aning paranoid. Och det är liksom inte jag.

Har jag lurat mig själv under alla dessa år, som tillåtit mig att känna mig trygg?

16012016-DSC_3343

Idag, denna vykortsvackra vinterdag (inte tisdag: snödag!) med snö av sällan skådad mängd, var meningen att ta åtminstone en liten promenad. Men jag valde fel kängor, redan direkt klämde och knep de så det var bara att vända om och gå hem igen.

(Det finns alla möjliga ursäkter).

Så det blev en eremitdag, en läsdag i soffan.

Det var det bästa alternativet, för att åka till centrum finns inte på kartan dagar som dessa, när staden sin vana trogen grips av vintersnö-katastrofen. Någonstans vid två decimeter snö går ju kaosgränsen.

Då bryter kollektivtrafiken ihop, det har liksom blivit en vana och ett signum för staden.

16012016-DSC_3352

Som i en grotta kurar jag ner mig i soffan med allt det vita strax utanför bakom treglasrutan. Långsamt blåtonas världen av skymningen som faller som en indigofärgad sidenskarv från ovan.

I och för sig är ju faktiskt alla dagar läsdagar nuförtiden och just nu är alla läsdagar Olga Tokarzcuk-dagar.

Jag sträckläser hennes böcker, ja, det är sex som är översatta. Nu håller jag på med näst sista och sen är det bara tusensidorsromaen Jakobsböckarna kvar.

Ingen annan författare får klämma sig in och emellan.

För att befinna sig i hennes sällskap är som att vistas i ett magiskt land tillsammans med en vän som man mer än gärna lyssnar på och som berättar så svindlande vackert och bra.

18012016-DSC_3422

Så nu har jag två polska författare jag ser upp till: Ryszard Kapuściński, den absolut bästa utrikeskorrespondenten någonsin i hela världen och  som tyvärr gick bort härom året, och så Olga T.

Det känns bra, i dessa tider när Polen gör allt för att förvirra oss och väcka vår avsky med sina kusliga politiska påfund.

Vad jag ska göra sedan, när böckerna är lästa, vet jag ännu inte, jag oroar mig redan, författarabstinens, kan man lida av det?

18012016-DSC_3421

Nu, när så mycket är tungt och spretigt att bära är det skönt att ha ett litterärt rike att dra sig undan till. Gömma sig i, några timmar varje dag.

Det är som att andas ren och stärkande luft.

Nu när verkligheten har blivit så ansträngt att till och med vädernyheterna känns skrämmande.

När man med en dåres envishet klamrar mig fast vid glitterpunkterna och glimret i tillvarons stålgrå granit.

16012016-DSC_3340

Och Olga kan uttrycka mycket så genialt bra:

”Jag växte upp under den vackra epoken, den är tyvärr förbi nu. Under den fanns det en stor beredskap för förändringar och kunnighet i att spinna revolutionära visioner. I dag  vågar ingen tänka något nytt längre. Utan uppehåll pratas det bara om hur det är och så utvecklar man gamla tankar. Verkligheten har föråldrats och blivit och blivit sur och vresig, den lyder definitivt under samma lagar som varje annan levande organism – den åldras.”

(Olga Tokarzcuk, ur Styr din plog över de dödas ben)

Varför kan inte världen bli gammal med stil och elegans och utvecklas i filosofisk vishet och pragmatisk klokhet? Och lära sig och reflektera och dra vettiga slutsatser? Och minnas allt den genomgått och genomlidit och allt ont den gjort och allt som blivit så skrämmande fel?

16012016-DSC_3339

Världen sprider sig som en mögelkultur på den arma jorden, som mer och mer infekteras av den absolut mest misslyckade biologiska avart som styr och ställer och anser sig ha rätt till det, att förgöra sig själv.

”Jag betraktar den genom min rädsla och trots skenat av optimism som folk naivt och godtroget tillskriver mig ser jag allting som i en mörk spegel, som när andra betraktar en solförmörkelse. 

Ja, jag ser en Jordförmörkelse”

(Olga T, Styr din plog över e dödas ben)

16012016-DSC_3341

 

Snön ligger tyst, jag har utspisat mina vinterfåglar, trastar, finkar, mesar, domherrar, skator, duvor, harar, rådjur (ja, dom låtsas vara fåglar).

18012016-DSC_3418

Jag har skakat snön från prydnadsbuskarna, Ess har skottat lite framkomlighet längs staketet så gott det nu går. Plogbilen har ännu inte hittat till vår lilla gata.

Inget kom idag, snön isolerar oss från omvärlden, man kan knappt tro det.

Vi måste inte bara bereda vägen, kanske inte för Herran, men väl för tidningsbudet och postbilen.

Trots allt, det är lugnade och tryggt att reta sig på enkla, begripliga saker.

16012016-DSC_3324

 

 

 

 

 

 

 

Hembesök

10122015-DSC_2754

”Ärligt talat kändes det alltmer frånstötande här. Det var ett fenomen som med ens förvånade henne – att människor av egen fri vilja så gärna vände tillbaka till sina ungdomsmiljöer. Men vad skulle de kunna hitta här, vad var det de måste få bekräftat – att de över huvud taget varit här? Eller att de gjort rätt i att sticka härifrån? Eller så hoppas de kanske att ett uppfriskat minne av de gamla platserna likt ett blixtlås skulle förena de förflutna och framtiden till en enda slitstark yta, tand för tand, med metallsöm.”

Så skriver Olga Tokarczuk i boken Löparna (måtte hon snart få nobelpriset, denna fantastiska författare).

Detta läste jag så sent som igår, och det klack till lite. Det beskrev mycket exakt hur det kan kännas.

Jag gjorde en kort tripp i mitten av december, hälsade på min tyska syster. Hon fyller år på Luciadagen, det var adventstider och varenaste stad oavsett storlek i hela Tyskland bjuder in till glühweinångande, korvdoftande julmarknader.

Så anledning fanns.

Plus att jag så gärna ville återse min gamla hemstad, min barndom fast punkt, tre mil bort, inne i den böljande sandiga tallbevuxna landsbygden.

Så naturligtvis åkte vi dit, jag alltid barnsligt full av förväntan. Årets julklapp till mig själv, liksom.

Roth, delstatens tror jag det var, industririkaste småstad, som på de åren jag varit borta vuxit från hemtrevliga 10 000 invånare till det tredubbla. Så mycket är förändrat, det visste jag, det hade jag ju sett förut.

Till och med den breda, gutturala, sydtyska dialekten är försvunnen från gator och torg.

men vad letar jag efter?

Det jag tror att jag letar efter, det mesta av det finns ju kvar: ibland liksom oanfrätt, men oftast märkligt främmande, som ett mynt man inte använder längre. Som att se en tiopfennig eller en tysk mark, i dessa EU-tider.

Allt är lite ömkligt, nu, när det inte längre befolkas av människor som är mig nära.

Vårt gamla hus t ex, så helt annorlunda: tillbyggt långt ner och in i trädgården och uppsnofsat med fula grå eternitplattor, nästintill oigenkännligt.

Men en ny olyckssaga inmejslat i husets minne. Hemska saker.

Helt okända människor befolkar nu vårt hus, en gång byggt av mormor och morfar. Ett hoppets och glädjens hus.

Fast det nästan genast blev ett olycksaligt, grälsjukt hus.

Rappat var det då, slitet var det. Och en stor grann blågran stod vid grinden, som morfar planterat.

Grönt var det, trädgård fanns det, träd, gunga, gräs och grönsaksodling.

 

10122015-DSC_2672

Syster

Gatorna vi härskade över finns kvar, men underligt hopskrumpna, märkligt asfalterade, med en främmande, opersonlig utstrålning.

Skogen är borta. Min skog. Min älskade tall-svamp-bär-fallveds-skog.

Floden, lilla floden som vi lärde oss simma i ser helt annorlunda ut, när vi väl hittar dit. Det som var slänt av  gräs, flodbrink av sand, frihet, sommar och äventyr, har blivit ett strövområde.

Rynkan kallade vi den, den vida kröken floden Roth gjorde, vårt paradis alla dessa heta somrarna på femtiotalet..

Pedagogisk skylt finns det nu, där man kan se vilka djur och växter som huserar här nu.som finns. Jaha.

10122015-DSC_2704

Och så har man byggt en bro över, så dagens barn slipper gå långa vägen till skolan. Min syster berättade, att hon och hennes gäng brukade gå över floden när den var isbelagt, på kalla vintern hade de en bra genväg.

Varför gjorde jag aldrig det? Varför berättade hon inte för mig?

Nu känns t. o. m. min syster lite främmande.

Så vad letar jag efter? Jag känner inte en kotte i hela stan. Jag skulle aldrig förmå mig till att hitta en enda gammal kamrat.

Så jag fotograferar grafitti istället. Något som inte fanns förut men som känns bekant och nutid. Även Roth har hängt med.

10122015-DSC_2686

Centrumet är sig likt men idag känns det som det stelnat lite i sin historiskt medeltida charm. Så välbekant, varenda hörn, vartenda hus, vartenda  korsvirkesdetalj. Konstigt nog är det lite spökigt med saker som inte förändras också.

Jag känner en krypande obehagskänsla som jag aldrig känt förut. Varför är det som om staden inte vill kännas vid mig längre?

Den känner inte igen mig.

Jag vill inte veta av den heller, förresten.

Tror jag. Inbillar jag mig.

Vill jag gärna tro.

Kanske är det bara den alltigenom gråbruna, barvintertråkiga dagen utan minsta ork att glimma till inte ens lite, lite. Så helt utan medömkan.

Men det är väl lika bra det, det är lättare att bränna broar när det nsotalgiska filtret är lite solkig och ogenomskinligt.

För här kan jag väl aldrig bo igen?

Har jag verkligen bott här?

Jag har blivit främmande i min egen stad.

Då är man verkligen främling på riktigt.

På promenad genom stan trasslar min systers och mina minnen ihop sig, så som det gärna blir med syskons minnen. Vi var alldeles intill kyrkan nu.

Hon påstod att det bara var hon som gick i kyrkan. Vilket inte är sant. För jag vet, att jag gick nästan varje söndag, med tio pfennig till kollekten i fickan. Var det marknadsdag fick kyrkan bara fem pfennig.

Så okristlig var jag.

Min syster hade faktiskt en period i sitt unga liv då hon grovt överdrev sitt kristna intresse. (Det var också hon som med öppna armar tog emot välsignelsen i det ambulerande frikyrkotältet då det begav sig).

Det har hon glömt nu, undertonerna, skenheligheten.

Det hade passat hennes svärmiska sinnelag bättre än den stränga, tunga evangeliska.

Jag var mycket mer pragmatisk. Gick man tillräckligt många söndagar fick man en liten present när det blev jul.

10122015-DSC_2797

Det hon kom ihåg var att vi andra fick stanna hemma medan hon masade  iväg sig till gudstjänsterna. Hennes religiositet  var av den kalibern att hon borde blivit katolik, hon borde konverterat.

Sen kom vi ihop oss om hur det förhåller sig med korset respektive krucifixet i den protestantiska och katolska tron. Jag förvånas över att det finns en uppspikad Kristus i den evangeliska kyrkan. Jag trodde reformationen hade bildstormat klart en gång för alla. Det tomma korset skulle stå för uppståndelsen. Medan katolikerna fortsatte med den  korsfäste på plats.

Så varför detta krucifix i ”vår” kyrka?

Fast jag borde vetat bättre. Hon är en fena på att inte veta något och en expert att röra ihop allt. Det var ingen idé att diskutera sådana svåra religiösa frågor i grådaskiga kölden.

Förresten så låg den lite mindre katolska kyrkan för ovanlighetens skull i skuggan av den protestantiska, ovanligt alltså för en sydtysk stad.

Kyrkan var sig lik, även inuti. Den stora julkrubban var i vardande. Herdarna var på plats, och djuren.  Jag kom ihåg det nu: den byggdes upp allteftersom under advent. Lagom till julottan kom den heliga familjen och intog sin plats, med Jesusbarnet.

10122015-DSC_2790

På torget var den vackra brunnen från 1700-talet inpackat i ett brädhölje för att gömma den undan för vinterns tuffa tag. Men lilla vattenbärarskan fanns kvar, fast underligt nog inte där jag mindes att hon borde stå.

10122015-DSC_2830

10122015-DSC_2868

Och krigsmonumentet från första världskriget var där den alltid varit
Och lilla sockertoppfiguren.

Honom gillade jag.

Ett kulturhus finns numera, med galleri, med jazz och bluesmusik.

10122015-DSC_2874

Ett offentligt bibliotek finns numera, i  slottet. Schloss Ratibor, det gamal jaktslottet, byggt för fürstar och grevar som jagade björn i skogarna runtom.

10122015-DSC_2901

 

Kaféet där min mormor bjöd mig på te med rom fanns kvar, fast det var inte öppet. Kondiset där hon köpte en maffig granatslitter, en sort toppig jättebakverk som görs på samma sätt som punchbollar var också borta.

Och leksaksaffärerna, den var också borta, båda två. Det var det som var julskyltningens höjdpunkt, deras skyltfönster i december för oss barn.

10122015-DSC_2881

Vi körde bort igenom staden till Schleifweiher, en damm, ett ställe där man rodde eka på sommaren och åkte skridskor på vintern. Där finns en äkta Gaststätte, med genuint tyskt kök.

Trodde vi.

När vi väl satt hos visade sig att det hade blivit helgrekiskt. Både i inredningen och i menyn. Ägarinnan var från Tessaloniki. Så vi fick lite goda kreta-vibbar när hon kom med raki efter maten.

10122015-DSC_2931

10122015-DSC_2750

Sen hälsade vi på en gammal barndomsvän, grannflickan, jämngammal med min syster. Hon bor i en liten by en bit bort.

När hon var arton förlovade hon sig med killen hon känt sen hon var femton. De började då bygga på sitt hus, samma hus de fortfarande bor i. När hon var tjugoett, på bröllopsdagen, flyttade de in.

De har en stor trädgård, fullt med helt obegripliga dekorationer. Alla tycker det är jättevackert.

Utom jag.

Här finns en svimmingpool, en stor en. Tre, fyra olika grillställen i olika väderstreck.

Och så ett eget kapell. Båda är troende katoliker.

Utanför trädgårdsmuren finns böndernas fält, här sticker humlestörerna i skyn. Det är det de ser, dagligen.

De har aldrig varit på semester, aldrig lämnat sitt hus. Det behövs inte, tycker hon. De har ju allt de behöver. Hennes man kör visserligen omkring kors och tvärs, i tjänsten. Han handlar med vin och sprit. Importerar.

På en skylt står det: Bobby  biter verkligen.

10122015-DSC_2915

Fast hunden Bobby är död och begraven. De har en ny hund, en galet fryntlig valp, modell större, lurvigt glad.

Han bits inte. Inte än.

Man måste ha en pålitlig hund, säger hon. I dessa tider, med alla dessa flyktingar.

Allt blir så klaustrofobiskt väsenfrämmande, jag läppjar lite cola och undrar. Här hör jag inte hemma längre.

Alla mina åsikter och ställningstaganden och lärdomar oh erfarenheter gör det omöjligt. jag har vuxit åt ett helt annat håll och kan inte anpassa mig längre. Jag är en gren som huggit av mig själv.

(Sågat av den gren jag satt på).

 

Men dessa gamal vänner, de har allt de behöver i sitt hus och i sin trädgård. Och ingen ska komma och ta det ifrån dom.

Min barndomsvärld har blivit ruffigt skavd och illa hanterad.

Att stega runt på dessa gator, färglagda av minnets skiktmåleri, är inte alltid hälsosamt. ”Likt ett blixtlås förena det förflutna med nuet” för att ändra lite, att försöka att skapa en glatt yta där jag även fortsättningsvist kan projektera mina hågkomster på, omsorgsfullt hopsamlade och sparade i livets skavda balsalåda, är en omöjlig uppgift.

De passar plötsligt inte riktigt in längre, det blir spökbilder, förvridna, förkrympta eller allt för stora.

Medan livet kör på i den julpyntade gråa, lilla staden, allt är sig ändå lik fast faktiskt inte.

Det är det som är så bra med att kunna åka därifrån igen.

Väl därifrån, så återgår allt till det gamla, då blir allt som förrut.

 

10122015-DSC_2831

Syster och Sten

 

 

 

 

Eldsjälar

 

images-15

I morse, lagom till frukostgröten, kom ännu ett meddelande om en brand i ett tilltänkt flyktingboende. Helt nära, i Floda.

Det är eldsjälarna som brer ut sig. De som i sin bottenlösa njugghet och med förkolnade hjärtan brer ut sig i nyhetsflödet. De som i sin urbota dumhet bränner tilliten till människan förmåga att överbygga mardrömmarna vi alla befinner oss i nu.

Hur ar vi hamnat här.

Och hur har jag blivit så förstockat ovillig att förstå och förlåta och begripa dessa handlingar.

För att det finns gränser för allt.

Det finns hur många bra förklaringar som helst. Hur rädslan och oron och vad vet jag griper tag i folk, hur eldsjälarna känner sig hotade, kringsnärjda, överkörda, ohörda, övergivna, bortkomna, övergivna, snuvade på konfekten.

Hur helt totalt omöjligt det är för dem att greppa det som händer,  hur deras värld raseras.

Vilken värld? Vilken av alla dess parallella världar är det som raseras av att vi omöjligt kan stå oförsonligt kalla inför folk på flykt?

Och det är precis här och nu min förmåga att förstå tillintetgörs.

Jag slutar med det nu.

Jag tycker inte synd om er längre, ni förfördelade krakar.

Er rädsla är en spott i havet i jämförelse.

I jämförelse med den nöd, både materiellt och själsligt, som knackar på vår dörr.

Jag ser framför mig människor, ett folk i folket, som helt förlorat perspektivet. Empatin, förmågan att förstå vad verklig rädsla, genuin fasa, är. Som ser problemet men som inte vill vara med.

Jag vill inte heller vara med. Med er, som värnar så om en så krampaktigt desperat myt.

Dag för dag, timme för timme, gör ni tillvaron till en trasa för oss andra. Minut för minut raserar ni ett samhällsbygge, som en gång skimrade av tilltro och solidaritet. Nyliberalismen har kört över er, manglat era själar till slamsor av misstro.

Ett parti vill gärna ta över, det gör sig till tolk för den kollektiva erfarenheten, tar till teatraliska utspel och rider fram på fruktans hästar, piskar och driver på.

Romantisk dravel, nationalistiskt och reaktionärt hokuspokus:

Låt oss stå enade – men på våra villkor.

Så här skriver den begåvade unga polska författarinnan Olga Tokarczuk i essän ”Återigen börja vi likna en stam”:

”En av psykologins teorier går ut på att extremt traumatiska situationer, individuella såväl som kollektiva, kan leda till en  abaisssement du niveau mental – att den mentala förmågan sjunker. De rationella försvarsmekanismerna försvagas, intellektet ger vika för det kollektiva psykets mörker. Skuggorna brer ut sig och gammal spindelvävstäcckta rädslor och spöken återvänder oavvisligt som tvångsmässiga och obotliga besattheter. Dt skräckslagna undernmedvetna famlar efter mening, låter sig lugnas och sänker garden. På nytt gräver det fram gamla tolkningar, fogar sig i de färdigstansade  åsikternas ofrihet, uppger sin tankeverksamhet. Dess förmåga att stå emot övertalning och manipulation försvagas — Det visar, i vilken omfattning den gamla myten alltjämt har oss i sin makt. Den som förmår ena oss endast genom människooffer, likkistor och kyrkogårdar. Den som grymt och hänsynslöst manar nya generationer till hopplös strid och som hyllar deras offerpositioner  på ett sätt som smittar ner de kämpande med smaken av nederlag innan striden eller spelet ens hunnit börja. Den som bidrar till en något svajigt självuppfattning – ena gången en alarmerande känsla av närmast total intighet, vid ett annat tillfälle ren megalomoni, för både dessa ytterligheter söker och finner stöd i myten. Det är ett sätt att tänka som kräver sina offer – ja, som livnär sig på blod.

Återigen börjar vi likna en stam, dansande runt sina gamla totempålar; likgiltig för de levande, endast i stånd att uppskatta de döda.”

Och hur ser den politiska scenen ut där där de dansande lämnar sina dyiga bruna spår?

Så här fortsätter Olga Tokarczuk (och hon talar specifikt om Polen. men underligt hur väl det stämmer också här)

”…politiskt stagnation, olösta problem, ältande och avsaknad av nya perspektiv som politiken befunnit sig i på sistone  – med  de politiska partierna hypnotiskt och med ömsesidig ovilja stirrande på varandra … För övrigt känner vi bara alltför väl till detta samhällstillstånd av entusiasm, berusning och svårdefinierbar känslosamhet, där en mycket tydlig bevarad beståndsdel dock är uppdelningen i Vi och Dom.

Och vi har inget att sätta emot, eller?

Inget nytt, inget som förenar oss bortanför dessa häxberättelser?

Så många som försöker och som kämpar, som försöker.

Ni är dagens hjältar.

Framför oss dyker de upp, de kollektivt kränkta, som slickar sina martyrskaps oläkta sår, som river i sina sårskorpor tills det åter blöder, rött och blått och gult och äktsvenskt.

Jag blir så trött, så less och nedslagen och betryckt.

”…hur sköra och anakronistiska fundamenten är som vårt samhälle är byggt på. Bilden av den demokratiska, moderna samhället visar sig vara en tunt påstruken fernissa. Därinunder flammar alltjämt stammens irrationella energier, som till råga på allt nu hänsynslöst utnyttjas i den politiska striden.”

Nej, det är inte flyktingsförläggningars edsvurna förgörare, det är inte er vi behöver. Det ni gör, det är inte det som bygger ett folk. Det är ren och skär idioti.

I mina ögon är ni fula. Jag tycker ni är genomfula: i trynet och i själen. Hjärtlösa kryp, med er rädslas enkla lösningar.

Jag bara känner så, jag rider vilt på mina egna fördomar: må sannfinnländarna supa ihjäl sig i sina ödsliga, andefattiga stugor, må dumdryga skåningar ta sina gyllene, vackra veteåkrar och återinlämna sig i det gemytliga och främlingsfientliga Danmarks famn.

Det brinner i Floda – och jag har slutat tycka synd om. Jag tillåter mig från och med idag att tycka illa om.

Det brinner eldar som lyser upp skyn.

Ett förkolnat själsligt landskap är det som blir kvar.

Olga Tokarczuk slutar sin essä så här:

” Jag skriver detta med stor nedstämdhet., utan att på något sätt känna mig delaktig i den påtvingade gemenskapen. Men jag  bor ju också i det här landet och är en del av dess samhälle. Jag vet dock, att det finns många som är som jag.”

Låt oss hålla ihop. Det år vårt enda hopp. Låt oss inte släppa varandras händer!

Eld

Nu brinner broar

nu brinner skepp.

Hela städer står i lågor.

Stäppen brinner milsvitt.

Myrmark och mossor pyr,

himlen glöder.

Träd står flammande,

hus, hyddor står i lågor.

Kyrktornen är brinnande fingrar

lyfta mot skyn:

själarna står i brand.

Så mycket eld som vi har skapat,

så många lågor vi fött fram.

Hela vår värld: en enda eldhärd.

Mamma mia

 

images-11

Det är mors dag idag.

Mina söner har lydigt och väluppfostrat ringt och grattat. Ok, en skickade ett sms, men det räknas definitivt i denna min familj.

Men min mamma då? Min riktigt riktiga alltså.Hon skall här få sin lilla hyllning. Det må bära eller brista.

För det är ytterst sällan jag skriver om min mamma. Mormor, det är ok, hon tål det mesta sin lilla välförtjänta himmel, men jag dålig koll på i vilket hörn av ett eventuellt helvete min mor har hamnat i. Jag hoppas trots allt det finns ett speciellt avdelad plats i himlen för mödrar som trots allt aldrig borde blivit det.

Det känns lite läskigt, lite farligt till och med.

Som om blixten skulle kunna slå ner i datorn. Och jag har haft alldeles för mycket krångel med den för att utmana ödet. Trot sin obegripligt barnsliga livsglädje var hon alltid underligt mörk och oberäkneligt längst inne.

Lätt irriterad. Lätt antänd. Dyster aggressivitet kunde blossa upp precis när som helt, som små ständigt närvarande demoklessvärd dinglade hennes opålitliga humör över oss barn. Ett dåligt sopat golv, en borttappad vante. Det räckte.

Som mor betraktad fanns det mycket hon kunnat göra bättre.

Hon hade bruna ögon, det ena avsevärt ljusare än det andra, vilket bidrog till hennes framtoning av ett underligt väsen som kommit helt fel i tillvaron. Hon hade mörkbrunt tjockt tagelhår, underbart vackert. Det grånade tidigt och hon färgade det korpsvart. Som flicka hade hon det flätat i långa tyska flätor, som tyngde henne så, att hon gick med ständigt huvudvärk. Hennes far grät tårar av förtvivlan när hon till slut lät klippa av dom.

Hon var yngst i syskonskaran med två rediga bröder som beskyddade henne. Hon var bortskämt som få, van att få sin vilja igenom. Denna märkliga bortskämthet släppte hon, trots alla motgångar och trots att livet borde lärt henne annat, aldrig.

Hon var sin fars ögonsten, fulländad, oförvitlig.Vilket alltid har sina konsekvenser.

En gång hjälpte den ena brodern henne att gunga men han tog i för mycket och hon ramlade och slog sig. I huvudet.Efter det blev hon aldrig riktig normal, sa min krassa mormor.

Pappan klådde upp sonen naturligtvis, hårt och länge. Han var ju trots allt den med det legendariska våldsamma humöret som hade kostat honom fädernegården. Och just det genetiska arvet fanns hos min mor, inte det minsta utspätt och desarmerat av mormors jämnmod.

Att bli arg var hennes grej.

Som barn får man ta det man får. Man är sina föräldrars livegen. Det gällde att tidigt hitta en strategi som gynnade  överlevnaden.

Men:

Samtidigt som kunde vara galet arg utan minsta susning om anger management, var hon en fantasifull vacker fe full av upptåg. Hon var infallsrik, rolig och älskade att berätta och hitta på sagor. Och hon älskade att läsa högt.

På somrarna kunde hon ta oss ut på skogsutflykt. I en stekhet, solbelyst glänta grävde hon en svalkande grop i sanden åt vår löjliga lilla hund, även den något argsint, ett gläfsande spektakel som skulle föreställa en spets med mest var en vägkorsning både till utseende och humör.

Där och då läste hon sen i timmar ur Tarzanböckerna. Jag kunde riktigt se honom och hans apa svinga sig i tallkronorna ovanför våra huvuden.

När vi fyllde år bakade hon alltid en kaka åt oss. En oansenlig sak, men mycket god och med chokladglasyr.

Hon var också osedvanlig flitig och ohämmad arbetsam. Vår lilla stad var känt för och beroende av sin stora kopparfabrik. Jag tror att det var därför det fanns tre julgranspyntfabriker. De gjorde pynt av spillprodukterna.

I en av dem arbetade min mor. Hon hade dessutom extrajobb med hem. I vardagsrummet fanns en spinnrocksliknande mannick där hon tillverkade underbara silverstjärnor och vridna istappar av silvertråd.

Varje fredag fick hon sin lön för mödan. Då gick hon direkt till bokhandeln och köpte en Kalle Anka och en Fix och Foxi, den tyska motsvarigheten. Sen var det dags för högläsning hemma i soffan. Som små apungar klängde vi runt henne för att både se och höra allt. Vi fick aldrig läsa själv. Och jag tror, att hon älskade det mer än vi barn.

Själv läser jag än idag Kalla Anka, det finns ett gediget lager efter ungarna.

Jätteomoget.

Hon var omogen. Verkligen och totalt. Vissa saker i det där med att ha barn roade henne. Annat viktigt var för henne obegripligheter och ägde inte relevans. Trygghet. God uppfostran. Konsekvens. Lite pålitlig kärlek. Och helst borde det inte förkomma barnaga. Även om det var fullt lagligt och till och med skolfröken ägnade sig åt det med oförställd glädje och tysk konsekvens.

Men hon var också väldigt konstnärlig. Hon höll på för fullt att utbilda sig till keramiker, men kriget stängde skolan någon månad före hennes examen. Allt som fanns kvar från den tiden var en grå keramikhäst, väldigt bra gjort om än mycket traditionell. Med en tjock väldigt glansig  glasyr. Den skänkte hon i sin vildsinta givmildhet, ett annat av hennes märkliga egenskaper, till någon ganska orelevant person  periferin.

Troligen har jag ärvt min eventuella konstnärliga talang från henne. och det tackar jag henne för. Tack, Mamma! Även om du inte alltid trodde på den begåvningen. När min tomte inte blev tillräckligt bra enligt dig suddade du resolut ut den (vi hade griffeltavla första året i skolan) och ritade den själv. Fröken märkte aldrig något. Vilket skulle bevisas. Jag var bra.

Det var du i ett nötskal.

I skolan fick vi alltid rita de mest sockersöta och kraftfullt förljugna kort som våra mödrar skulle få på Mors dag. Det lades ner mcyket enrgi coh omsorg på detta. Som belöning för våra mödrars aldrig svikande kärlek.

För mig kändes det alltid som jag befann mig i en sorts sagobubbla. Omgiven av lyckligt lottade barn med strävsamma mödrar värt namnet. Jag präntade ord om kärlek och tacksamhet som jag på något skumt sätt inte riktigt kunde tro på. Och inte kände. Inte på ett normalt sätt i alla fall.

Visst älskade jag henne, och jag beundrade henne för det galna krutpaket hon var. Men jag var aldrig riktigt säker på om det var ömsesidigt.

Hon hade det helt enkelt inte i sig. Ibland hade hon kul med ungarna, men tidvis kunde hon liksom tröttna på sina barn. Hon kunde faktiskt adoptera bort dom, även om just det var en komplicerad historia där en lömsk förmyndare fanns med på ett hörn som utövade påtryckningar. (Ensamstående mödrar hade förmyndare för sina barn. Så var det).

Sen efter ett år blev det pannkaka av den adoptionen och lillsyster och jag var tillbaks vid modersbarmen.

Jag tror inte att min mor hade det lätt, trots allt. Hennes depressiva sinnelag stod alltid i vägen för den enklaste glädjen, som en svart skugga från svartaste skugglandet.

Ett tag var det ganska lugnt. Jag hade blivit lite äldre och under en tid var vi bundisar. jag fick vara uppe på kvällarna och lyssna på radioteatern med henne. Det var Schiller-år och jag lyssnade mig genom en massa obegripliga dramer och tragedier. Men det var spännande och kul. Jag menar, vad är väl Schillerpjäser för en elvaåring som hade tjatat sig in på mellanskolan och läste tegelstenboken av herr Schwab om den invecklade grekiska mytologin. Jag var trots allt även bundis och förtrogen med Hellas samtliga gudar.

Min mors koleriska humör bottnade tror jag i en förtvivlan över livet. Och hennes depressioner drev henne ständigt mycket när undergången. Hon blev mer och mer deprimerad och självmordsbenägen och jag visste detta och jag höll ögonen på henne och räddade henne mer än en gång med mormors hjälp.

För jag älskade henne, trots allt. Och en galen mor är trots allt bättre än ingen mor alls. Trodde jag då.

Så småningom övergav hon oss barn i alla fall. Gifte sig med sin danska äventyrare som inte ville ha oss barn i hasorna. Jag fick mina fina trevliga trygga och välkomnande fosterföräldrar. Livet fortsatte ochpå något konstigt sätt fortsatte vi ha kontakt och var vänner.

Hon tyckte mycket om sina barnbarn och gladdes åt dem. Hon var precis lika galen coh äventyrlig med dem. Men trots allt utan vredesutbrotten.

Men sen tog det plötsligt slut. Hennes liv på  denna jord.

Hon gjorde nästan allting fel men troligen fanns det rim och reson även i detta. Det blev folk av oss alla, på något sätt. Hon lärde oss mycket.

Massor med livsglädje.

Massor med galenskap.

Massor av fantasi.

Hon vässade min överlevnadsinstinkt. Sådant kan man också vara tacksam för. Det finns alltid de som har det värre, sägs det.även om jag aldrig hade lyckan av att ha ett sådant där rosendoftande förgämigejblått Mütterlein.

Kanske hade jag blivit en bättre människa, mer kärleksfull och trygg med en annan mor, en som tog mer seriöst på sin självvalda uppgift. Men man kan aldrig veta.

Que sera, sera.

Jag hade ju trots allt min starka, robusta, barska mormor som visste var skåpet skulle stå.

Så tack för allt, kära mor, det sa jag aldrig någonsin till dig. Hoppas du hör det, var du än befinner dig. En vildros är du värd, med taggar och allt. Och med underbar doft. Njut av den för jag tror faktiskt de släppte in dig i himmelriket.

På nåder. För jag vet att det var inte elakhet som drev dig. Kanske var det oförstånd.

Eller det där fallet från gungan.

Jag tror du är i din himmel.

Du är alldeles säkert lika hoppfull och lika hopplös än.

3288451_2048_1152

 

 

 

 

 

cykelfunderingar

17052015-IMG_4940

Min cykel och jag har inte det bästa förhållande, tyvärr.Underligt egentligen, för min cykel är riktigt fin. Vit och nästan ny och så heter den Darling.

Eftersom det är politiskt korrekt och helt och hållet ekovänligt och inte gör minsta skada och dessutom bygger upp konditionen så är det helt fel av mig att ignorera min cykel.

Jag har varit inne på det, för några år sedan, när jag gick in för det där med träning med liv och lust. Då tyckte jag att jag behövde en ny cykel, eftersom jag i min tävlingsinriktade iver gått sönder mitt ena knä under stegtävlingen på jobbet.

17052015-IMG_4941

Jag förverkligade cykeldrömmen genast och omedelbart för sån är jag. gJag omsatte ett gammalt guldarmband jag hade liggande i reda pengar. För tusenlapparna jag fick köpte jag darlingen, med all tänkbar utrustning och en inte speciellt klädsam cykelhjälm.

Som jag naturligtvis hatar.Jag klär inte i cykelhjälm. Möjligen skulle jag vilja ha en sådan som jag sett att Gudrun Skyman har, en eldröd med två horn på.

Sen började jag pliktskyldigast cykla till jobbet. Några gånger. Tungt var det, att ta sig över bron ner till staden. Tungt, mödosamt och svettigt.

Jag vet inte vad det är med mig, men jag ville inte komma fram svettig till jobbet, även om det fanns en dusch.

Jag försökte göra det så glatt och roligt som möjligt genom att lyssna på uppiggande musik i hörlurarna. Vilket antagligen är otillåtet eller åtminstone så är det lite trafikfarligt.

Jag gav ganska snabbt upp detta idiotprojekt och återgick till att ta bussen.

Cykla verkar inte längre vara min grej, helt enkelt.

Möjligen då en elcykel.

17052015-IMG_4932

Jag minns när jag lärde mig cykla.

Vi hade trehjulingar och vi hade sparkcyklar, men små barnanpassade barncyklar med extrahjul och pedagogiskt sinnade, tålmodiga föräldrar hade vi inte.

Vi barn på gatan lärde varandra att cykla. Först schavade vi runt med gamla skraltiga och astunga vuxencyklar, alltid med tvärstång för att göra allt ännu svårare. Sedan hjälpte de äldre pojkarna till med att hålla i så att jag skulle kunna lära mig på riktigt. Det var jätteavigt och jättesvårt. Fortfarande med herrcykel som gjorde det knasunderligt att trampa, styra och hålla uppe farten samtidigt när man fortfarande var så liten som vi var då.

Någon höll i där bak, i pakethållaren, jag trampade tappert på. Och så plötsligt susade jag iväg. Pojken hade släppt utan att jag märkt det. Saken var biff, jag kunde cykla.

 

Dessförinnan minns jag åtminstone en märklig incident där jag satt bak på pakethållaren på min mammas cykel och hon rivstartade (hur man nu gör det på en damcykel) och jag satt plötsligt på asfalten, förundrad och smått mörmultad.

Min mamma gav min mormor en cykel i födelsedagspresent en gång. Innan dess hade mormor som alla andra, ett rejält, svart anonymt schabrak. Den hon fick var vackert röd.

Hon hoppade upp på den, glad i hågen, för att ta sig en provtur bort längs gatan tills gatan tog slut och övergick i lös sand. Där slirade hon naturligtvis och ramlade av sin nya, fina cykel.

Och så vred hon axeln ur led i fallet och efter det cyklade hon aldrig mer.

Hon var lite drastiskt lagt, min mormor, hon gick sällan in för halvmesyrer.

17052015-IMG_4937

Antingen eller.

Så den röda nya cykeln, den tog min mor över. Och jag fick strax därpå en egen ny cykel som var lindblomsgrön.

Med den cyklade jag omkring överallt, framför allt till skolan. Nu var jag elva år och orädd och cykel-modig. Med fartvinden i håret och jag kunde till och med cykla utan att hålla i styret.

Pojkslynglar brukade roa sig med att skruva loss sadeln när cykeln stod parkerad i skolans cykelställ. Så när jag skulle hem fick ofta ta en tur förbi cykelhandlaren som alltid och utan knot och helt gratis skruvade på den igen.

Annars var det aldrig så att man behövde oroa sig för sin cykel. Man låste den visserligen, med ett enkelt, löjligt lås. Och det fanns alltid en cykelpump fastklämd på cykeln, och en liten väska bakom sadeln med alla de nödvändiga cykelverktygen. Det var aldrig någon som tog dom här sakerna.

Inte cykeln heller.

17052015-IMG_4939

Just cykelturer med mamma är en av de trevligaste minnena jag har vad gäller vår inte alltid så problemfria samvaro. Hon tog mig gärna med ut på utflykter genom skog och mark till närliggande byar utan bestämt mål eller mening. Bara för att vi skulle komma ut. Hon på sin röda cykel, jag på min lindblomsgröna. Vi for fram i lagom takt, träden ovanför våra huvuden brusade och susade, blommande ängar och grönskande kullar for vi förbi. Ibland körde vi med ordlekar där vi for fram.

Sådant var vi bra på.

Det var den där sagoskimrande barndomens sommar, den som aldrig tog slut. Tiden var evig.

Sen tyckte jag inte det var lika roligt att cykla längre. I alla fall inte långt och i motvind.

När jag var sommarbarn på Själland i Danmark fick jag en väninna som ville att vi skulle cykla med henne upp till Tisvildeleje, långt upp på  kusten. Visserligen sägs det att  Danmark är platt och cykelvänligt, men jag fasade ändå för utsikten att kämpa mig fram upp- och nerför kullar, timme efter timme.

Trots allt, innerst inne är jag bekvm av mig. Ibland tror jag, att allt jag gör och håller på med bara är mitt underliga sätt att lura latmasken i mig.

Den gången räddades jag av välvilliga vädergudar, som såg till att det regnade hela den dagen.

Ibland har man tur.

17052015-IMG_4942

Som sent påkommet straff fick jag cykla riktigt extra-mycket när jag den sommaren jag praktiserade  på Svängsta mattfabrik. Som följdriktigt låg i  Svängsta. Jag befann mig den sommaren hos min föräldrar i Karlshamn. Så där och då tvingades jag cykla: jättelångt, fram och tillbaka, varje dag.

Det var hur segt som helst,men antagligen en skön naturupplevelseförbi blekingska fält och ängar och åkrar med raps på, fast underligt nog minns jag inget annat än det eviga trampandet.

När man är student cyklar man. När jag läste i Lund var jag en cyklande student. Jag hade ett sommarjobb där också och hela den sommaren cyklade jag konsekvent mot enkelriktad hela tiden utan att veta om det.

Men jag åkte aldrig fast.

17052015-IMG_4938

Senare i Göteborg skaffade jag mig en cykel som jag verkligen gillade. Den var brun, en Raleigh, en s k stadscykel. Det betydde, att den var liksom nätt och fin, hjulen var lite mindre, den hade en cykelkorg fram och praktiska cykelväskor på var sida om pakethållaren och så hade den  tre praktiska växlar. Varken mer eller mindre.

Jag cyklade avmätt och snyggt och anständigt på den. Upprätt och lagom snabbt.

Från denna fina lilla cykel gick jag vid ett obevakat ögonblick över till en racercykel. En Motobecane, ett fransk märke. Sju växlar tor jag den hade. Den var ju avgjort fräckare, med jättesmala, rasrena däck. Och bockstyre.

Som jag aldrig gillat. Jag fick det utbytt mot ett mer normalt styre, visserligen fortfarande racer, men jag behövde inte sitta så där krumt och nerböjt.

Cykellusten avtog men cykeln hade jag kvar ett bra tag. En olycksalig dag grävde jag fram den, en karl jag kände och jag skulle cykla till jazzklubben nere i stan. Då hade jag verkligen lagt av mig.

Jag var riktigt nervös, tveksam från allra första början och rädd för trafiken. Och mycket riktigt så fastande jag i spårvagnsspåret med dom eländiga, smala däcken och ramlade och slog knäet rejält och allt var ytterst pinsamt och förbaskat onödigt.

Så så var det med det. Inget mer cyklande för mig.

17052015-IMG_4926

Tills guldarmbandet förvandlades till en vit, stabil blank och fin femväxlat Darling. Som har fått tillbringa sina dagar i Friggeboden.

Många, många här i stan är jätteduktiga på att cykla. Studenterna, de unga. Och alla andra. Alla de som klarar att cykla till sina jobb utan att bli svettiga. Som ser snygga och fräna ut sina cykelhjälmar. Som klarar av att dra fantastiska kärror fullt med barn och ungar i.

Jag har t o m sett folk som cyklar liggandes ner.

Jag förstår inte hur dom vågar.

Jag tycker det är skräckinjagande att cykla i Göteborg. Av olika anledningar.

Det något skumt med cykelvägarna här. Ibland försvinner de bara,ut i tomma intet. Många andra delar man med fotgängarna, eller ännu värre med bilar, som förväntas köra med viss hänsyn till att det egentligen är på en cykelbana.

Som bilförare gör mig dess blandformer mycket osäker. Jag vill ogärna skada någon. Och som fotgängare vill jag inte heller själv bli skadad av snabbsusande cyklister. Som kan det där, med att cykla och ta för sig av det begränsade utrymmet.

Cyklister är lömska, tycker jag. De byter skepnad. Lite som varulvar, fast snabbare och utan fullmåne. De kan på nolltid förvandla sig, från (våghalsig) cyklist till bilist (utan trafikvett) eller till (oskyldiga) fotgängare (med hjul istället för fötter).

Faktiskt precis som transformers. Ögonblickligen och överraskande förvandlar de sig. Som bilist måste man se upp med dom. Hålla ett getöga på dom. Inte släppa dom med blicken.

 

 

 

Cykelbuden är de allra snabbaste, de flyger fram som vinden. De ser också ut som bevingade hermesfigurer, aerodynamiska från topp till tå. De är trafikens egna gudar, inget gäller för dom, bara farten, bara att snabbt ta sig fram från punkt a till punkt b. Imponerande och halsbrytande liksom.

17052015-IMG_4936

En mig närstående ung man har en cykel som är så slimmad och avskalad att den inte ens har bromsar. Jag tror inte, att det är lagligt, men framför allt är det dåraktigt. Men han klarar det, han har sina knep. Jag vet inte hur han gör, men han är än så länge vid liv.

Köpenhamn är annars cyklarna paradis. Ett av dom, numera finns det himmelska cykelstäder lite varstans i världen. I Köpenhamn finns cykelvägar som fungerar. Det var också där jag först träffade på något sådant som en cykelbana. Jag gick där på trottoaren trodde jag, intet ont anande, när jag fick ett hårt slag i ryggen av en arg förbipasserande cykel.

Jag hade spatserat omkring på cylebanan.

Det får man inte göra.

Då blir cyklisterna väldigt arga.

17052015-IMG_4935

 

 

 

 

I Köpenhamn finns också cykeltaxis. Det såg verkligen roligt ut, sist jag var där. Jag hade velat pröva, fast vi kom aldrig så långt. Nästa gång ska jag ta en sån. Det verkar så genuint miljövänligt. Och dom behöver inget ens något hö. Cyklarna alltså. 

Eftersom det har varit vår ett bra tag nu, och snart är det sommar, så har jag inga ursäkter kvar för att inte cykla. Ess har bänt ut den ur bråten i friggeboden, väckt den ur sin törnrosasömn. Nu står den där, fullt synlig i all grönska och omgiven av jublande fågelsång och bligar på mig.

Cykeln och Ess är i maskopi. Ess vill nämligen att jag ska träna och hålla mig i form. Han tycker inte att det är kroppsligt försvarbart att bara sitta och brodera.

Naturligtvis gör jag allt möjligt annat också. Men det är det onödiga sittande ha ser.  Så därför plockade han fram cykeln. En timme om dagen, ordinerar han med vad han tror är en myndig stämma. Jag försöker slå dövörat till.

Och förresten, först gäller det förstås att hitta cykelpumpen.

Och sen gäller det, när jag väl kommit igång, att precis som barnet skrev i sin uppsats: räcka ut armen och ge tecken när man ska svänga, så att ens efterkommande vet, vart man tagit vägen.

17052015-IMG_4931

Naivt optimistisk

27022015-DSC_9793

To have and to hold, broderi av Kent Henricksen

 

 

Med lite hjälp hittade jag häromdagen fram till en stor loppis.

Där hittade jag en tunn liten bok.

 

den boken hittade jag en dikt.

Och i den dikten hittade jag lite av mig.

(Det är ungefär allt jag tänkte skriva idag).

 

Naivt optimistisk

jag är väl naivt optimistisk

i min prickiga blus

Det är knappt jag hör

tidens taktfasta harklingar

påminnande

klapprande steg

jag breder ut armarna för att hejda fallet

Hejdlöst entusiastiskt

omfamnar jag nuet

Dess odödlighetsdoft är

– balsam

Jag inbillar mig

en tidlöshet

en tyngdlös trygghet

Jag är väl naivt optimistisk

men jag har lärt mig att ta varje dag

med en nypa socker

(Solja Krapu)

27022015-DSC_9798

To have and to hold, detalj, broderi av Kent Henricksen

Vargnatt

23012015-DSC_8202

 

Vargen är ett dödsaktuellt djur just nu och helst alltid, om jägarna får säga sitt.

Jag vet vad jag känner, men jag skall inte lägga mig i den debatten.

Jag har inga får, ingen hund som kan bli slagen.

I Hisingsskogen finns inga verkliga vargar, vad jag vet.

 

Mina erfarenheter av varg är från sagornas värld och säkert lätta att avfärda.

Men jag tycker det är underligt, hur man kan projicera så mycket genuint hat på ett djur. Ingen hatar björnar på samma sätt, trots att björnar kan bli sturska och mycket arga och ge sig på människor.

Vilket ingen varg gjort på väldigt länge, bortsett den där i djurparken, där något gick snett.

Men det är klart, den ger sig på människorna djur. Får. Renar. Hundar. Älgar. Det är en anledning.

Men bortom den, finns det mystiskt oförklarliga, det nedärvda magiska. Något längst inne i reptilhjärnan.

Ordlös fruktan, kanske.

 

Jag har alltid alldeles för lätt att identifiera mig med de förföljda och trakasserade och illa omtyckta och utsatta. Min empati tvingar mig att hålla på förlorarna. Det måste vara en speciell känsla att känna igen sig i hjältarna i filmerna och hålla på dom.

Jag skulle gärna vilja att vargarna inte behövde skjutas. De är så vackert vilda och sköna och undanglidande.

Så jag valt vargen som mitt totemdjur, även om det finns de som inte tycker jag är en varg,  jag är ingen flockvarelse. Jag ylar inte ens när det blir fullmåne.

Jag väljer vargen inte för att jag vill vara en varg, utan för att jag inspireras av djurets hemlighetsfullhet, dess skygga beteende, dess sociala interaktion och dess mytiska, mystiska karaktär.

Ett tag, när jag gjorde tredimensionella masker med broderi på stålduksnät, gjorde jag gärna varghuvuden.

Svarta, som skuggor, kanske lite hotfulla.

Som den på bilden.

Sen skrev jag en dikt om vargar.

Jag gjorde en bild och broderade hela texten med silvertråd.

 

Den passar bra i dessa dagar.

Det är vargvintertider nu. På många sätt.

Även om vintern inte lever upp till det med lite mer av bitande iskyla och, i alla fall inte här, där jag bor.

Det brutalt obarmhärtiga, det oförsonliga, det hatfyllda finns mer hos oss i överförd bemärkelse.

Det är människors hjärtan som förhårdnar, det är inte vargarnas fel.

Min gamla vargdikt får var med idag.

Jag tycker den passar.

 

Jag vet inte riktigt på vilket sätt, men den passar.

 

Vargnatt

 

Det går ensamma vargar omkring i natten,

hemlösa djur,

jagande skuggor.

Deras andedräkt

bränner natten till aska.

Av aska

och av sot

bygger de sina tjut,

bygger de stegar

ut

mot ändlösheten.

 

Nu vässar de tänder mot klippan

biter

i berget

så att sten brinner.

Snön smälter

och blottar avgrunder

fyllda av ben och fågelvingar.

I natt gräver vargarna ner sina själar,

river i marken,

river upp jord.

Luften faller,

faller i svarta sjok

punkterad av ögon.

Självlysande.

Springor av eld.

Stjärnglans.

Gul vrede.

 

En natt som denna

skall tiden begravas.

I vargragg

skall timmarna gömmas.

En vargsmärta

skall spännas som en hinna,

som en hud

runt sömnen

och ljud skall rulla in i drömmarna,

vargljud,

skall i natten.

 

Jag skall lyssna,

jag skall yla,

jag skall tala vargspråk

med de inhägnade hundarna.

 

Vargvrede skall fräta hål,

vargblod skall flöda.

I natten utan måne

skall jag vaka

med gula ögon,

genomlysta av stjärnor.

 

Vargtid

och vintern som en kristall i natten.

En ny doft tar vid,

en doft av is.

Vargarna står som hägringar

mot horisonten,

deras spår har frusit fast vid trampdynorna.

Förstenade,

förtrollade

inväntar de sin gryning.

 

img077

 

Stilla liv eller alldeles dött

nature-morte-CHARLEScamoin

Nature morte av Charles Camoin, en av konstnärerna runt Matisse

 

Det är sällan tyska språket överträffar det franska, men jag fördrar faktiskt stilla liv framför död natur. (Även om ordet Stilleben från början faktiskt kommer från holländskan stilleven, av stil ‘stilla’ och leven‘ liv).

Ni förstår, vad jag pratar om, konstens alla mer eller mindre yppiga stilleben, pedagogiska uppställningar, diverse arrangemang med mer eller mindre dolda agendor. Form- och färgövningar med frukter och pappformer, kuber, cylindrar, klot. Redovisningar av överflöd och rikedom eller symboltunga memento moris.

Jag minns teckningstimmarna i skolan, pedagogiska blombuketter och fruktarrangemang, stilleben vi skulle först teckna och sen måla av. Färgläggningsövningar jag alltid misslyckades med.

Jag har aldrig varit någon vidare målare.

Och konstskolans stilleben, där handlade det förstås om formlära, om relationer, om färgytor, om skuggor, slagskuggor och ljus. Nyttigt men väldigt långt från kom-ihåg-att-du-är-dödlig.

Men som sagt, stilleben gillar jag.

Stilleben.

Franskans Nature Morte låter så konstigt definitivt, så torrt och rasslande. Brunt gräs och skrynkliga blomblad. Nyss skjutna djur, harkräk och fasaner.

 

Stilleben är något helt annat. Något som dragit sig undan, inåt. Något avvaktande, men trots allt, fortfarande levande. Något som ännu vibrerar längst inne någonstans, något hemlighetsfullt.

Något som vilar och som kommer att slå ut igen.

Något att längta till för egen del.

Stilla liv.

Allt kan bli ett stilleben, bara det håller sig lugnt och harmonierar.

Stilleben-målningar är något jag kunde tänka mig samla på. Om jag hade ett lagom stort slott med väggar.

stillleben_de-heem

Stilleben av Jan Davidszoon de Heem

 

Jag har mina favoriter.

Inte de barocka överflödsstilleben. Men dignande bord, drypande frukt, dagglimmande och symbolladdade ymnighetshorn. Intensivt liv, rikedom, skryt. Massor med mat.

Mängder med döda djur.

Jakt och nysskjutna djurkroppar.

Küchenstück

Ett Edens lustgård i en hallucinatorisk galenskap, gärna med en liten grinig dödskalle lagom centralt.

ChampaigneNatureMorteCrane

 

Ett memento mori.

Som ett bi i en blombukett, som gift i bägaren. Gläds din rikedom, njut naturens överflöd, fågel, fisk och lilla lammet. Bakom det friska, det sköna, det roliga, det läckra och det levande, nyss döda – än ännu större död, din egen.

Mörka, tomma ögonhålor, blottlagda tänder. Glöm aldrig döden, var du än befinner dig, minns din dödlighet. Det finns så många av dem, ett så rikt överflöd, så de är inte ens skrämmande längre.

Nuförtiden.

Idag är dödskallar mer hårdrock än dödspåminnelser. Eller så tänker man på klapprande lössläppta skelett i glättigt övermodig dans i Mexico på de dödas egna dag.

Inbjudande trevliga. Vi samlas på gravarna och dricker de döda till.

Just dessa skulle jag inte samla på. Inte på grund av dödskallarna.

Det är för mycket matporr för mig, om man ska göra moderna paralleller. Som nutida matfotografi, manipulerade och photoshoppade i det extrema för att bli oanständigt aptitligt.

Men Paul Cézanne.

Cezanne_Still_Apfelkor

2030035a

nature-morte-aux-trois-crc3a2nes-paul-cc3a9zanne

Det är något helt annat. Han kunde måla äpplen så de blev konsthistoria.

Och dödskallar.

Att bryta ner till grundformer. Att omvandla naturens mogna rikedom till kartsur geometri. Och göra det till enastående konst.

Det kunde Cézanne.

Sen har jag Henri Matisse på min lista.

529_600_bf185_i4r

still-life-with-sleeper-1940

John-Nolan-Stilleben-Stilleben-Moderne-Pop-Art

Denna den perfekt balanserade ytans ekvilibristik. En textilares våta dröm. I många bilder är ALLT yta, centralperspektivet, bort med det, färgraseri, glädje in i märgen. Han kanske inte kände det så, men det gör jag, när jag ser hans bilder.

Sen: Paplo Picasso och ännu hellre Georges Braque.

pablo-picasso-nature-morte-aux-oursins-1946-1361824313_org

104

 

images-11

 

bilbao_braque-808

Och visst, båda gillar tydligen dödskallar. De kan sin konsthistoria.

Nu tar jag ett steg tillbaks i tiden: Spanska stilleben, 1600-tal.
Diego Velásquez och bodegones, köksmotiv med ett stilleben som huvudmotiv.

DiegoVelazquez_Viejafriendohuevos

Och Francisco de Zurbaráns bilder: prosaiska grönsaker i butter vardaglighet hängandes i underbart perfekta parabler i skafferierna.

Jag råkade vara i London när man visade en utställning med spanska stilleben på något museum, och just dessaa lämnade ett outplånligt intryck.

 

images-10

Fra_Juan_Sánchez_Cotán_001

 

 

En annan högt uppskattat stilleben-konstnär: italienaren Georgio Morandi.

Med sina klaustrofobiskt hopträngda vaser och urnor, som skrämda djur som söker skydd hos varandra. I avskalat grått och brunt, i utspädda jordfärger.

En underlig figur som levde med sin mor och sina systrar, med en lätt anfrätt brun själ, en liten fascist i pärlemornyanser.

Morandi_Stillleben_Stilllife_VD2085_g

original

 

Det är den delen av hans själ jag gillar, den pärlemofärgade. Han verkar ha en alldeles egen uppfattning vad ett memento mori är. Den skräckslagna trängseln vid dödens port.

Det var ju det stilla livet jag ville skriva om, och hamnade i måleri.

Att se överflöd och minnas sin dödlighet. Människans förmåga till klädsamt ödmjukhet.

Och vissa andra målningar är som innebegreppet mindfullness, korta stunder av stilla begrundan. Eftertanke som ska rädda oss från tjurrusningen mot döden.

En kort vila i nuet, fånga dagen och allt det där. Byt den vita kaninens livstil och kapitalistiskt övermod mot en vilostund, hängandes som ett spanskt 1600-tals-kålhuvud i en tunn tråd över tillvaron.

Fånga stunden eller är det stunden som fångar oss. Och håller oss i ett järngrepp medan tiden går över och igenom oss.

Stötta ditt trötta huvud i händerna och känn. Där inuti, under ytan finns den: dödskallen.

19_03juw